Elin Magnusson

I helgen var det dags för halvmaran! Inför stockholmmarathon och den träningen kände jag att jag var i grym form för halva steckan(21km). Men som ni vet har jag haft löparskorna på hyllan nästan hela sommaren pga att suget varitborta. MEN kroppen slutar inte förvåna och de tar kanske rätt långtid innan kondisen försvinner ändå. Trodde inte jag skulle ha en chans att vara snabbare än förra året men efter att dem 4 första kilometerna var sprungna och jag gjort första vätskekontrollen så kände jag att energin var med mig. Hela banan kändes mycket lättare än förra året och jag tillät mig aldrig att spara på krafterna trots att jag var välmedveten om vad som kommer efter 18 km. Då har vi ju ett berg som man ska springa upp för. Sparade mig lite några hundra meter innan och sedan sa jag till en gubbe "Nu jävlar tar vi berget". Sen kunde jag ju inte ge mig. Sakta men säkert tog jag mig upp och gasade sedan när det var en kilometer nedför. Sista två var tvunga och hade jag vetat min sluttid hade jag pressat mig till döden för att slippa få sluttiden på 2.00.30!! Jäkla 30 sekunder. Väldigt irriterande. MEN, det är 5.29 minuter snabbare än förra året och det är absolut inte fyskam! Nästa år tar jag det ännu bättre! Trodde att jag skulle skriva att jag ska lägga löparskorna på hyllan nu på obestämd tid, men avvaktar med det en vecka till, hehe!

Efter Stockholmmarathon har jag nog snittat en löparrunda i veckan tyvärr. Efter en automatiska vila efter loppet och senare en kortvarig förkyldning så kan man säga att motivationen dog. Därför är jag så glad ändå att jag tog mig iväg på detta 7,4km lopp. Får tacka Johanna åter igen. Väl där blev jag lite nervös. Man vill ju alltid göra personbästa men med tanke på hur jag känt mig senaste tiden hade jag svårt att se att det var möjligt. Samtidigt som skiten med Bulan motiverade mig att köra fan ur mig själv. Min sluttid på 35.57 är jag såklart väldigt nöjd med. Det är en förbättring med 59 sekunder sedan förra året. Med tanke på att jag tränade mer snabbhet förra året så känns det väldigt motiverande att tänka " Vad kan jag göra med mer intervaller och annan fartlek". När jag dessutom får läsa mitt namn på VK bland de 10 bästa damerna så gör de mig inte mindre motiverad och taggad. Nu längtar jag efter nästa lopp. Som visserligen är 21km och inte alls ska springas i samma tempo. Men jag har längden i benen. Nu behöver jag back och snabbträning inför kommande kuperade bana i Tavelsjö. Visserligen är de 16 dagar kvar bara så jag hinner inte bygga så mycket.F Fan att lusten skulle dö efter maran. Men vafan, jag mådde bra av semester och NU kör vi igen!

Jag och Johanna laddade upp med en ordentligt frukost fyra timmar innan. Sedan intog vi Stadion och tog ett mellanmål ca två timmar innan. Stämningen var på topp och vädret helt underbart. Målet var målet och jag tillät mig aldrig att dras med i ett för högt tempo. (mitt normala långtempo är 6min/km). Låg kring 6.30 under första halvan av loppet men strax innan började baksidalår att kännas så fruktansvärt kort. Det blev en krampaktig känsla. Så vid 21km, halva loppet, såg jag till att dricka ordentligt, gå en bit och strecha. Därefter blev de några korta promenadsträckor emellanåt ända tills 33km. Med 9km kvar kom hoppet åter och det kändes helt okej att härda sista biten. Vem vet, jag hade kanske kunnat härda allt med ett starkare pannben, eller så hade jag fått avbryta helt av värre smärtor. Men jag vill tro att de var rätt val. För i mål kom jag och för varje km jag närmarde mig kände jag hur häftigt det var och att jag faktiskt kommer att komma i mål. Målbilden fanns med hela vägen och när jag tillslut för göra mitt upplopp i stadion så njöt jag. Lät benen gå i fullfartart och hjärnan ta alla intryck. Det låter konstigt men där och då var de sådan fruktansvär njutning. Värt varje minut av träning och varje kilometer för att ta sig i mål.

 

Tiden blev 4.55.15. Jag tvivlade på mig själv sååå många gånger innan, hade lätt ångest. Jag trodde dock att om jag tog mig i mål så skulle jag aldrig vara långsammare än 4.30. Men känslan av att ändå klarat ett helt marathon, 42km, den känslan kan inget eller ingen ta i från mig. Kroppen är heeelt fantastisk om med lite vilja är allt möjligt. 

 

Förutom loppet så avnjöts hämtpizza på kvällen, en lång nattssömn, vilostund i Kungsträdgården på söndagen, mera mat, glass, bubbel och framför allt sällskap i världsklass. 

 

Stort tack till Johanna som fick med mig på detta (som förövrigt sprang i mål på tiden 4.07.39!!) och till alla som peppat, stöttat och hejjat. Och tack för alla gratulationer. Känns som att jag vunnit hela skiten. Men jag har vunnit över mig själv och det är nog den mäktigaste känslan man kan känna.

Även idag stod ett träningspass med Runacademy på schemat. Idag styrketräning för löpare. Balans, ben, rygg och bål. Dvs, enbens benböj, burpees, plankan, rygglyft osv. Roligt, nyttigt och något att ta med sig. Man blir så glad av det här gänget. Peppande, kämpande och så otroligt färgglada. I löpningen blir de fasen i mig aldrig svart o vitt! 

...i snygga, bekväma träningskläder.

Dessa grejer var väl behövliga och sjukt snygga tillsammans.

Kommer auktomatiskt bli snabbare nu.

#Mothalvaran2015

Startade dagen på bästa sett. 30 minuters promenad med Bulisen. Solen lyser varmt idag och jag tar åt mig den som aldrig förr. 1 av 3 veckors vila är gjord och vi är redan less. Han går helt enkelt jätte sakta och är super uttråkad men sen får han tuppjuck från ingenstans och gasar på, bjuder på något lättare bocksprång och trippar på. Men de är glädje och då känns de ändå bra i hjärtat. När jag kom hem for jag ut på en 8km lång löparrunda. Tänkte ta årets försa mil men min ena lilltå satte stopp för det.. Får il från ingenstans ibland och då gör de skit ont. Är glad att jag fick de när jag var nära hemmet. Men nästa vecka, då jävlar!

 

Fyfan vad gött!! Efter en varm sommar har äntligen den friska luften kommit och energin är tillbaka. Jag var väldigt nära innan sommaren men fick sedan det tungt på grund av värmen. Men nu kära vänner, NU! 5km på 24:37. Med marginal till och med och utan spurt i slutet. Jämnt och bra tempo heeela vägen. Underbart! Nu ska jag sticka till jobbet. Det blir fanimig en bra vecka det här!

Loppet startade klockan 12 igår och jag var inte alls nervös faktiskt, bara väldigt taggad. Så när starten gick hamnade jag fort i en klunga men kände att den gick lite långsamt så jag ökade lite för att hamna i den framför. Efter ca 1km blev klungorna mindre och jag sprang i samma tempo som två andra tjejer. När 1km hade gått så blev jag chockad. Jag låg på ett 05:19 tempo.. Kände att det var alldelens för fort då jag brukar ligga på 6min/km. Men känslan var så bra att det var svårt att sakta ner. Vid första stationen på 4,5 km stannade dessa tjejer och drack. Jag fortsatte i tro om att dem skulle komma ikapp. Men icket. Upp för första kullen och sedan ner hamnade jag hack i häl på några gubbar och där låg jag ett tag. Över vinglig hängbro och sedan till andra stationen. Därefter väntade en ordentlig uppförsbacke och där hade jag kanske min långsammaste kilometer men det kändes fortfarande bra. Jag vet ju nu vid detta lag att mjölksyran kommer att rinna ur bara jag inte stannar.  Strax därefter kom 10km och så hade endast 56:30 minuter gått av loppet. Det var slät backe och jag kände mig riktigt snabb. Låg hack i häl på en tjej med bra tempo men fick ändå för mig att springa om. Ångrade mig lite då det såklart satte lite mer press. Men så tänkte jag "det värsta som kan hända är att hon springer om mig". Så jag fortsatte bara i mitt tempo. Efter ett tag var jag dock tvungen att kolla bakåt. I tron om att hon var kvar i mina hälar. Men icket. Hon hade saktat ner yttligare.

 

Till tredje stationen sprang en stafettlöpare så jag knappt såg henne i ögonvrån. Det var då det yttligare slog mig. Jag måste ju vara rätt snabb som springer i samma tempo som henne. Hon ska ju endast springa ca 3,5km. Tänkte att hon skulle springa om mig i slutet, men icket. När vi sedan var på bölesholmarna och hade 2km kvar så hade jag ingen bakom mig men en tjej ca 2-300m framför. Men nu började benen kännas tunga.. En bit innan mål kom en kortare backe och då började jag komma ikapp. Sedan vidare upp på tegsbron och då orkade hon inte längre. Så jag sprang in mot mål där massor av folk stod och hejade. Hade, precis innan bron, aldrig trott att jag skulle orka med en slutspurt. Men jorå. I mål på 1:34:57 efter 17,14km löpning (enligt tidagarna på plats, runkeeper är inte helt att lita på). 

 

Känslan var såklart obeskrivlig. Det var så galet roligt och jag överträffade verkligen mig själv. Mersmak har jag såklart fått och vill bara träna mer och hårdare nu. Dock blev det ingen bra återhämtning efteråt. Åt en kexchoklad efter loppet och sedan hem för en liten filtallrik. Sedan åkte vi ju och flyttade Bulan och då började jag få ont i magen och känna mig lite yrslig. Idag känner jag mig pigg men har fortfarande ont i magen. Kan inte bestämma mig om det är någon form av träningsvärk för det gör bara ont. Men hur som helst låg jag i sängen från kl 9 igår till 7 imorse för att jag var så himla trött. Men har vaknat flera gånger för att vända och vrida mig. Får se var en arbetsdag gör mot kroppen. Har laddat med extra mat iallafall!

Slutade jobba klockan 17 idag. Då mamma tar Bulan och ett långpass stod på mitt schema, Så bestämde jag mig för att ta en jogg hem från jobbet, fast med en omväg, Ett behagligt tempo i 15km men med smärta i benen sista kilometrarna. Men med ett mål i sikte känns allt lite lättare och lite roliga. Har ju inte berättat om det men jag gör det imorgon. Just nu är jag väldgt sliten!

 

Igår hände det jag väntat på.. Bulan började tjaffsa och skon åkte av, han fortsatte tjaffsa och hoven blev försörd.. Så nu blir det vila för honom idag. Imorgon ringer vi vår hovslagare som varit ledig. Sen får vi se.. Inte mycket att göra, bara hålla tummarna att hoven "läker" och blir starkare. Så idag blir det alltså ingen ridtur så jag beslöt mig att ta en springtur nu på morgonen för att sedan få kvällen fri efter jobbet. Ett långpass stod på schemat så jag var uppe före tuppen och klarade av ett 12km pass. Jävligt nöjd! Första biten gick riktigt tungt men sedan rullade de på rätt fint. Den åttonde kilometern blev också tyngre men sedan fick jag upp flytet igen. Dock blir jag alltid lika förvånad över hur långt det är att springa en mil. Tar ju evigheter. Sen sprang jag ioförsig en alldelens för tråkig väg   så det gör ju sitt också. Men nu, efter dusch och frukost så känner jag mig på topp!

Idag stod backträning på rödberget på schemat igen. Jag var så otroligt otaggad och dessutom misstänksam att jag börjar känna av fökyldning (Tomas har varit förkyld nu ett bra tag så man går helt enkelt och funderar över när jag ska bli smittad). Men så kände jag att "nääe nu måste jag pressa mig själv och se om det är LatElin som är framme eller om jag håller på att bli sjuk. Så jag gav mig ut. Mötte Johanna halvvägs och joggen kändes seg. Hade jag varit själv hade jag nog gett upp. Men nu fanns ingen återvändo. Som tur var så var Johanna taggad och ba "nu kör vi hela vägen upp". Så vi tände till och började jogga uppför. Tog mig längre än vanligt men inte hela vägen. Så körde vi varv nummer två och då var endorfinerna framme och jag var taggad på riktigt. Så upp för backen igen.. Och vet ni, iprincip hela vägen kunde jag jogga upp. Det tog tvästopp när den lättaste biten var kvar.. Men jag var riktigt nöjd ändå. För nu börjar jag hitta tekniken. Det är nämligen rätt stora stenar i mitten av backen. Det gör att där blir det som att ta stora trappsteg rakt upp. Men nu börjar jag lära mig var jag ska sätta fötterna och hur små steg jag måste jogga för att orka längre. Så vi tog faktiskt en extra runda lite kravlöst. Då orkade jag ungefär som första varvet. Tåls att säga att Johanna sprang hela vägen upp alla tre gånger. Men jag känner mig själv bäst och jag verkligen nöjd med mig själv. Nästa gång springer jag heela vägen upp minst en gång. Sen är det dags att börja klocka och kunna ta aningen längre och snabbare steg. Men oj så mycket roligare det är när man får resultat. 

Jisses. Trodde helt säkert att jag skulle svimma idag.. Började med biceps och triceps innan jag ställde mig på löpbandet. Sprang 20 min och när minuten var slagen så stannade jag bandet. Direkt jag stannade kände jag mig svimfärdig och illamående. Men efter en stunds vila och lite extra vatten så kunde jag gå en från gymmet. Det är läskigt när det blir sådär.. Men jag vet och att jag behöver bli bättre på att pressa mig själv. Nu däremot blir de återhämtning i form av pasta, kalkon och mozzarella. Sedan väntar ett ridpass på Bulisen. 

Har nu testat dessa tights några gånger när jag sprungit och kan konstatera att jag aldrig vill springa i vanliga tights mer! Att jämföra vanliga tights och kompressionstights är som natt och dag om ni frågar mig. Tänk att jag tidigare hade mjukisbyxor.. Men så här är det ju, man vet inte förrän man provat. Jag hade mjukisbyxor läänge innan jag köpte träningstights på H&M. Bara för att jag sett att många började ha det. Tills jag fick ett par från Stadium av mamma och pappa i märket SOC. Insåg då en stoor skillnad på matrialet och framförallt kvaliteten. 

 

Men för bara nån vecka sedan beställde jag ett par 2XU löpartights som ni vet och jag är sinnessjukt nöjd. Kompression ger en grym känsla när man springer. Nu när jag springer med "vanliga" så känns det som att benen "faller isär" medan kompressionen håller allt på plats samtidigt som du har full rörlighet. Detta gör ju i säg att du får en bättre känsla och vill springa mer. Dessutom ska kompression öka blodcirkulationen, vilket i sin tur ökar förbränning, minskad träningsvärk osv. Om det sedan är ett hållbart matrial vågar jag inte vara på ännu då jag inte haft dem tillräckligt länge. Men jag kommer helt klart önska mig de långa tightsen i ev julklapp eller något. 

 

Har precis testat de nya skorna på löpbandet. Kändes sjukt bra. Vet inte om det var i kobination av att jag tillbringade en timme tillsammans med Tomas och en Celius. Men 3km kändes lekande lätt. Mer än så ville jag inte springa på debuten. Nya skor kan vara farligt ibland!

Igår råkade jag av en slump se att Sportamore hade rea på "2XU". Ni vet, märket med kompressionskläder. Jag kunde ärligt inte låta bli när 3/4 tightsen var sänkt från 1099kr till 499kr. Jag har länge velat prova kompression och dessa ska tydligen vara bland de bästa. Sen är dem enligt mig de snyggaste. Idag såg jag att samma tights hade höjts med 200kr. Så om ni är sugna bör ni skynda fynda innan priset går upp yttligare.

Har precis fått i mig lite lunch efter ett riktigt dåligt träningspass. Körde ben och mage varav benen bara skakade redan i början.. Körde benpress, leg extensions och sedan gav jag upp efter fyra set marklyft på ynka 45kg .. Sjukligt besviken men kroppen skakade och jag var tvungen att sätta mig ner mellan setten för att jag mådde illa. Något måste ju vara fel. Eller så står min kropp på standby.. Skippar gymmet i helgen och hoppas på en bättre träningsvecka nästa vecka helt enkelt!

 

Nu däremot ska jag hoppa på cykeln och kämpa genom stormen som fortfarande är. Ska till Hippo och mocka lite skit!