Elin Magnusson

Idag är det fem år sedan vi tog farväl av vår första ponny. Jag kommer aldrig glömma när jag gick längst korridoren på Dragonskolan när jag hörde telefonen ringa. Jag visste såklart att mamma var med honom till vetrinären. Men jag kunde aldrig ana beskedet som kom. 

 

Jag och Mio hade världens roligaste år ihop. Precis en sån tid som alla måste få ha med sin första häst. Men våran tid blev alldelens för kort. Han tog mig från LD till att vinnna LA och kvala Medelsvår hoppning. Vi blev alltid placerade och vi hade så himla kul ihop. Han var verkligen den ponnyn som man kunde ha roligt med. Han älskade att tolka, showa och jag behövde aldrig någonsin tänka på vilken väg jag red. Han var snäll alla dagar i veckan. Ett hjärta av guld. 

 

Ibland saknar jag den trygghet han gav mig, Idag är en sån dag. Världens bästa ponny. Tänk att jag fick honom. Ponnyn mina kompisar ville ha. Ponnyn som var född samma år som mig. Ponnyn som blev mitt allt.  

 

I helgen var jag ledig och hemma. Såå skönt och välbehövligt! Fredagskvällen spenderades i soffan. Hela lördagen i soffan fram tillskvällen. Eller okej, jag var och tävlade tidigt på morgonen men den klassen vill jag absolut inte prata om. Senare på kvällen åt vi med Tomas familj, hade lite förfest hos oss innan vi drog på Obbolas Pubkväll. Dessvärre ingen succé så vi drog rätt tidigt. På söndag så sov vi till... ELVA(!!!). Trodde inte det var möjligt för mig att sova så länge men tydligen. Vaknade dessutom av att Tomas klev upp, händer ju aldrig heller.. hehe! Utvilad var jag och mådde toppen. Så käkade lite innan min familj kom hit för att följa oss på marknaden som var i Obbola i helgen. Det avslutades med kaffe o munkar hos oss innan jag for till stallet. Bulan fick ridas i skogen en timme. Först en lång uppvärmning lite lätt i alla gångarter innan vi rullade på i en bra galopp med lite öka o minska. Jäklar vilken galopp han fick! Den måste vi hitta på ridbanan! Dessutom lyssnade han fint trots att han emellanåt fick öka rätt fritt. Därefter väntade god middag innan de blev.. soffläge igen! 

 

Börjar dessutom 14.45 idag OCH mamma tar hästen. Så jag ska tillbringa dagen i soffan och även ta en kort löparrunda. För nu börjar de äntligen kännas som att kroppen är redo att träna igen!

Denna helg har jag både varit ledig och inte. Jag var ledig fredag och lördag, rätt behövligt! Så fredagen tog jag tag i alla måsten, förutom stallet så städade jag massor hemma och for och handlade. Stolt över att jag gjorde bort allt och inte skjöt till morgondagen som jag brukar.. Så på lördagen kunde jag sova lite längre innan jag och mamma for till Hippo och hoppade lite. Kan konstatera att kroppen definitivt inte är återställd. Fick mjölksyresmak i munnen av en kort bana och de brukar jag verkligen inte få! Hästen var iallafall fin.

 

Därefter for jag hem och bakade efterrätt och tilltugg för kvällen. För i lördagskväll hade vi lite att fira. Framförallt att mamma och pappa varit gifta i 20 år och vår förlovning. Men vi skålade för marathon och att min lillebror går ut nian med betyg han ska vara stolt över! Det blev en väldigt trevlig kväll och jag och Tomas blev väldigt överraskad när vi fick se förlovningspresenten som mamma pysslat med. Den kvinnan kan verkligen lägga själ på saker och den blev väldigt fin. Tack igen mamma och pappa!

 

På söndagen jobbade jag 8-17 innan jag for till stallet. Där väntade grillkväll med hela gänget. Blev första middagen och sedan for jag ut och red. Mamma hade släppt han i sommarhagen redan vid 15 idag så jag trodde han skulle vara seg och rida. Men ack så fel jag hade. Han som varit väldigt lugn ett tag var väldigt het på gröten. MEN inga dumheter. Däremot blev han stark. Men som vanligt gör de mig bara så glad att han är glad. Det är sådan livsglädje i den hästen och han är så bra på att visa vad han känner för saker. Det gillar jag skarpt! Vi red en lite busrunda i ökad och minskad galopp. Sen skrittade han glatt hem igen med svansen i vädret. Perfekt avslut på denna helg! Älskade sommarkvällar.

 

Jag och Johanna laddade upp med en ordentligt frukost fyra timmar innan. Sedan intog vi Stadion och tog ett mellanmål ca två timmar innan. Stämningen var på topp och vädret helt underbart. Målet var målet och jag tillät mig aldrig att dras med i ett för högt tempo. (mitt normala långtempo är 6min/km). Låg kring 6.30 under första halvan av loppet men strax innan började baksidalår att kännas så fruktansvärt kort. Det blev en krampaktig känsla. Så vid 21km, halva loppet, såg jag till att dricka ordentligt, gå en bit och strecha. Därefter blev de några korta promenadsträckor emellanåt ända tills 33km. Med 9km kvar kom hoppet åter och det kändes helt okej att härda sista biten. Vem vet, jag hade kanske kunnat härda allt med ett starkare pannben, eller så hade jag fått avbryta helt av värre smärtor. Men jag vill tro att de var rätt val. För i mål kom jag och för varje km jag närmarde mig kände jag hur häftigt det var och att jag faktiskt kommer att komma i mål. Målbilden fanns med hela vägen och när jag tillslut för göra mitt upplopp i stadion så njöt jag. Lät benen gå i fullfartart och hjärnan ta alla intryck. Det låter konstigt men där och då var de sådan fruktansvär njutning. Värt varje minut av träning och varje kilometer för att ta sig i mål.

 

Tiden blev 4.55.15. Jag tvivlade på mig själv sååå många gånger innan, hade lätt ångest. Jag trodde dock att om jag tog mig i mål så skulle jag aldrig vara långsammare än 4.30. Men känslan av att ändå klarat ett helt marathon, 42km, den känslan kan inget eller ingen ta i från mig. Kroppen är heeelt fantastisk om med lite vilja är allt möjligt. 

 

Förutom loppet så avnjöts hämtpizza på kvällen, en lång nattssömn, vilostund i Kungsträdgården på söndagen, mera mat, glass, bubbel och framför allt sällskap i världsklass. 

 

Stort tack till Johanna som fick med mig på detta (som förövrigt sprang i mål på tiden 4.07.39!!) och till alla som peppat, stöttat och hejjat. Och tack för alla gratulationer. Känns som att jag vunnit hela skiten. Men jag har vunnit över mig själv och det är nog den mäktigaste känslan man kan känna.

Igår var det en perfekt övning för oss. Hoppning på serpentinbågar med bom före några av hinderna. Bulan var riktigt fin idag. Speciellt tillskillnad från i helgen. Mjuk, avslappnad och inte alls stark. Johanna tränade i min grupp på fredagen så hon ju hur han varit. Så då var hon snabb på att säga till om de började rinna iväg minsta lilla. Här kommer två klipp från två av rundorna.

 

Men återigen!!! Varför blir de så dålig kvalla när jag laddar upp på youtube.. man ser ju inget!