Stockholm Marathon 2016
Jag och Johanna laddade upp med en ordentligt frukost fyra timmar innan. Sedan intog vi Stadion och tog ett mellanmål ca två timmar innan. Stämningen var på topp och vädret helt underbart. Målet var målet och jag tillät mig aldrig att dras med i ett för högt tempo. (mitt normala långtempo är 6min/km). Låg kring 6.30 under första halvan av loppet men strax innan började baksidalår att kännas så fruktansvärt kort. Det blev en krampaktig känsla. Så vid 21km, halva loppet, såg jag till att dricka ordentligt, gå en bit och strecha. Därefter blev de några korta promenadsträckor emellanåt ända tills 33km. Med 9km kvar kom hoppet åter och det kändes helt okej att härda sista biten. Vem vet, jag hade kanske kunnat härda allt med ett starkare pannben, eller så hade jag fått avbryta helt av värre smärtor. Men jag vill tro att de var rätt val. För i mål kom jag och för varje km jag närmarde mig kände jag hur häftigt det var och att jag faktiskt kommer att komma i mål. Målbilden fanns med hela vägen och när jag tillslut för göra mitt upplopp i stadion så njöt jag. Lät benen gå i fullfartart och hjärnan ta alla intryck. Det låter konstigt men där och då var de sådan fruktansvär njutning. Värt varje minut av träning och varje kilometer för att ta sig i mål.
Tiden blev 4.55.15. Jag tvivlade på mig själv sååå många gånger innan, hade lätt ångest. Jag trodde dock att om jag tog mig i mål så skulle jag aldrig vara långsammare än 4.30. Men känslan av att ändå klarat ett helt marathon, 42km, den känslan kan inget eller ingen ta i från mig. Kroppen är heeelt fantastisk om med lite vilja är allt möjligt.
Förutom loppet så avnjöts hämtpizza på kvällen, en lång nattssömn, vilostund i Kungsträdgården på söndagen, mera mat, glass, bubbel och framför allt sällskap i världsklass.
Stort tack till Johanna som fick med mig på detta (som förövrigt sprang i mål på tiden 4.07.39!!) och till alla som peppat, stöttat och hejjat. Och tack för alla gratulationer. Känns som att jag vunnit hela skiten. Men jag har vunnit över mig själv och det är nog den mäktigaste känslan man kan känna.
