vinna förtroende..
I torsdags åkte vi på dressyrträning. Som vanligt med bilder hur vi gör bra skänkelvikningar och förvända galopper. Men efter att jag knappt hunnit skritta fram så blev snart framridningen ev av de värsta någonsin. Det funkar så på torsdagar att de är två tränare på varsin halva av lillaridhuset. Denna gång hade den andra tränaren två hästar och Lena en. Jag vet faktiskt inte vad han tyckte var värst. Hästen som lite smått slog emot skänkeln med små bakutsparkar som korigerades av skänklar och smackningar (inget konstigt med det såklart), eller ponnyn som Lena tränade som vääldigt pigg och drog iväg lite smått då och då. Jag som då skulle försöka rida fram mittemellan, utan att vara i vägen, utan att krocka och minska risken för "anfall" hittade inga utvägar. Dessutom glömde jag ju bomullen i öronen.. Så jag skrittade, travade, skrittade, halt, tittade, travade. Dessa 15 minuter snurrade påriktigt igång en bomb som tillslut exploderade... Bulan ville hoppa ur ridhuset. Jag, gråtfärdig, visste verkligen inte alls vad jag skulle ta mig åt. Jag vet att jag ska trava på ordentligt framåt, men VAR, han är ju rädd för att gå 20 m i från varje häst....?
Som tur var så gjorde Lena en räddning. Ponnyn behövde mer tid och jag behövde få komma igång så vi fick träna i 15 minuter tillsammans på en volt i trav. Första 5-8 minuterna var inte alls roliga. Fick hålla om med bena allt jag kunde, både för att hålla balans men också tvinga honom framåt. "Ställ inåt, ställ inåt, en häst som går rakt är en stark häst" Så sa Lena och efter 8-10 minuter kände han sig plötsligt trygg igen. Tack vare att jag helt litade på vad Lena sa att jag skulle göra. Och vet ni. Efter en kvart kunde jag rida förbi vilken häst som helst i alla gångarter. Helt lugna båda två.
Nästa kvart tränade vi själva på olika voltstorlekar och övergångar. Enkelt för de stressade psyket men jobbigt för kroppen.. Men avslappnad blev han ju! Ska kanske tillägga att dagen efter i skogen var han extremt lugn. Inte ett bocksprång och tittade inte ens lite snett på något (inte för att han brukar vara så himla tittig, men ändå). Imorse åkte vi även till Hippo och skuttade och jag "tvingade" mig in mellan häst och vägg. Bulan spände sig lite från början men jag höll bara om benen så slappnade han av igen. Alltså deee är så häftigt. Nu känner jag mig verkligen extremt laddad på att träna på detta så att jag helt vinner hans förtroende. Det skulle vara så skönt och slippa dessa problem helt. De är nog också därför jag blir så ledsen. Jag är egentligen inte rädd för att ramla av (vilket jag sällan gjort) utan de är mer att jag 1. inte kontroll och framför allt 2. jag vill att han ska känna sig trygg i de situationer jag sätter honom i.
Fortsättning följer. Nu är de 3 veckor kvar till banträning och då ska detta gärna vara en självklarhet inför kommande tävlingar.. hehe! Meeen, väldigt skönt att de där fick ändå då en tränare fanns för räddning. Annars hade jag kanske gett upp.
