Söndag
Åh vad jag älskar när solen visar sig på de lediga dagarna! De få saker som kan rubba ens humör då! Vaknade iof kanske lite onödigt tidigt av mig själv, 07.15. Så jag satte mig och bläddrade i datorn till klockan åtta då jag slet upp Tomas. Hängde ut sängkläder, tvättade och åt frukost. Sedan åkte jag till stallet och han till garaget.
Alltså jag har ett litet dilemma med att rida ur på min buskuse (minst sagt). Vill dock börja med att skryta. Det har tagit oss ett mer än år (då måste man räkna med att vi hade hovproblem och då chansade jag aldrig med att rida från gården, utan gick bort och red hem. Plus ett stallbyte) med att få honom trygg i uteritterna. Jag är ju inte den ryttaren som är tydligast och mest självsäker. Bulan lika såå. Så har han inte velat fara hem av rädsla så han han ändå velat dumma sig att fara hem. Ibland mer eller mindre stressad, ibland bättre och sämre dagar. Värst var och är mörka, blåsiga kvällar. Detta har gjort att jag planerar uteritter då jag kan rida på dagen. Jag har fått skritta fram honom förhand för att sedan hoppa upp och direkt börja trava för att hålla honom ordentligt sysselsatt. Lik förbannat har vi ibland stått vid en skitbro ( eller massa andra saker) som han inte ska gå över. Minst sagt jäkligt tråkig att rida ut på! Men i somras började de äntligen vända. Också tack vare varmare dagar då extraenergin är borta. Så nu kan jag, skritta direkt från gården (även efter vägen fast de vågar jag sällan), jag kan fara ut och skritta på långa tyglar och jag tar mig förbi allt som kommer i vår väg. Allt är absolut inte med 100% trygghet, vi har en bra bit kvar. Men vi har kommit LÅNGT på våg väg. I somras var han galet rolig att rida ut på. Jättesnäll och lagom pigg. Destutom har vi nu ridit ut två gånger med Johanna och Räkan. Räkan har vill inte gå först och de har ju aldrig Bulan velat heller. Men nu plötsligt gör han det! Amaaazing! Dock får räkan ta några kliv före när något blir läsigt. Men sen skyndar han sig före igen och låtsas som att han är kaxigast i världen, haha!
Iallafall..Sen efter hösten och speciellt just NU är han så gaaaalet pigg. Skritta och trava går bra, galoppera bort går hyfsat men inte alltid och de går aldrig att slappna av. Galoppera hem är typ självmord. Nä nu överdriver jag såklart. Men han blir sååå het! Tar jag han för mycket i munnen så kastar han upp huvudet och stutsar uppåt. Har vi får låg fart bocka han tyyyp hela tiden. Mjuknar jag så går de förjävla fort och man vet aldrig när jag får stopp på honom. Oftast får jag stopp på honom även om de inte alltid känns som att jag ska få det. Men hur tusan hittar jag något mittemellan. Jag vill att han ska ha framåtbjudningen, gå i frisk galopp men han ska ju lyssna och absolut inte visa hur många bocksprång de går att göra i rad. Även om jag sällan hänger löst så är de ju så onödigt. Dock blir man ju ändå lite glad av hans numera, enorma glädje till uteritter. Jag förstår ju själv att de bästa vore en låååååång, lätt uppförstbacka som jag bara kunde "släppa" han i. Men de möjligheterna finns inte. Sen är ju inte skogen våran och man kan möta alltifrån vilddjur till människor, skotrar och andra hästar. Det funkar ju inte. Men vad gör jag då? Betsla upp är absolut inget alternativ då han är känslig för ordentliga tygeltag. Halt varje gång han bockar funkar inte heller för då taggar han upp ännu mer.. Eller vaddå? ska jag gilla läget till sommaren..? Trycka på framåt vore ju de bästa men som sagt, de är inte riktigt ett alternativ..
Aja, även om det är klurigt med galoppen så kan de väl alltid vara mycket värre. Förutom den var det en vääldigt härlig ridtur och självklart blev de en löparrunda för mig också. Tänk om jag hade hans energi? Det hade ju varit något.. haha!
