Elin Magnusson

När lycka övergår till ständig oro!

Det finns bara en sak jag vill göra här i livet och det är att hålla på med hästar. Jag vill rida, jag vill pyssla, jag vill matcha min outfit med hästens, jag vill träna, tävla, jag vill mysa osvosv.. Listan kan göras lång. Inte nog med att allt är så fruktansvärt roligt, man blir även ett team med hästen, man blir vänner och man har väldigt roligt tillsammans. Men när man har allt detta och är överlycklig att man får chansen att hålla på med detta så övergår denna lycka väldigt lätt till oro. En oro över att förlora allt denna på ett enda kick. 

 

Att ha fått avliva de två hästarna man tidigare haft sätter sina spår. Tyvärr! Även om jag bestämde mig för att försöka släppa allt som varit och bara tänka framå, bara göra mitt bästa, så är det svårt. Igår tog jag ut en vetrinär som fick kolla Bulan. Jag var helt säker på att något var fel. Min magkänsla sa att något var fel och jag var verkligen säker. Men efter en check kunde vet. bekräfta att ingenting var fel. Ingen, ingen ting. Min magkänsla sviker mig till och med och jag vet inte längre om jag ska lita på mig själv. Men jag är glad att jag tog ut vetrinären för nu kan jag vara säker. Bara genom att vara säker så vågade jag rida ordentligt idag, vilket resulterade i att hästen äntligen fick sig en genomkörare och både jag och hästen gick från ridhuset svettiga, väldigt nöjda och glada för att ha hittat en helt annat känsla. Men jag måste medge, det tär på krafterna att städigt vara rädd att förlora det man älskar. 

 

 

Förstår dig! Vet hur de är. Har också fått lov att låta några hästar få somna in genom åren. Saknar Gizmo än så otroligt mkt. Han var verkligen 1 på miljonen. Marre har jag nu haft i 8½ år. Hoppas på lika många år till. :-) Klart man ska gå på magkänslan. Bulan kan ju haft en dålig dag, hästar kan ju också vara nere/deppade. De kan ju må dåligt psykiskt också. Allt behöver ju inte vara fysiskt. Va lite "ponnygalning" och ut å busa i skog å mark så får ni nog båda tillbaka lite energi och bus i er båda och ännu närmare varandra. De är mitt tips. Skippa träning på banan å ridhus och utnyttja den fantastiska miljön som finns utomhus. Kanske går att bygga nån liten "hoppstig" någonstans? Eller klättra i en grusgrop? Rida rakt ut i skogen över stock och sten? Marre var väldigt speciell första tiden hos mig. Så vi umgicks i skog å mark å hittade på massa olika äventyr tillsammans. Har man tillgång till skog kan man hitta på så ofantligt mkt kul och ändå få hästen att bygga muskler och kondition. LYCKA TILL MED ALLT! Och tro på dig själv. KRAM

:-) Vi får ut å busa tillsammans nå i sommar när jag är hos mor å far med hästarna.