Älskade Mio.
Idag är det tre år sedan som Mio fick somna in. Jag saknar honom fortfarande så himla mycket. Framförallt hans stora hjärta av guld och alla roliga minnen vi fick. Alla gånger vi tolkade med honom, galopperade barbacka, badade. Ja, den ponnyn man kunde göra allt med. För han var aldrig någonsin dum, hoppade inte till för minsta lilla och ingen häst har någonsin fått mig att känna mig så trygg. Jag kunde aldrig ha fått en bättre första häst. Däremot hade jag såklart önskat att vi kunde fått slippa de skador han fick. Som tyvärr gjorde att endast de första året visade på bra tävlingsresultat. Men jag tänker aldrig mer tänka på alla gånger jag gråtit efter tävlingar, jag tänker bara minnas alla våra roliga dagar. Världens finaste ponny! Fy vad jag saknar dig..
