Det har redan gått två år!
Detta är en av dagarna som jag minns så himla väl. Humöret var på topp. Jag satt på skolan och lyssnade på Isak Strand om och om igen. För hans låtar gjorde mig ännu gladare! Tillslut var skoldagen slut och någon gång vid tre hade jag och mamma parkerat med transporten på travet. Kändes som att vi fick vänta en evighet innan lastbilen äntligen kom. Men tillslut kom den och ut ur lastbilen kom en gigantisk men otroligt fin häst! Minns att jag tänkte "Vad har jag nu gett mig in på". Han kändes ju verkligen så stor. Men det var ändå lycka. Lycka på allra högsta grad. Det tog sedan bara några dagar innan man blev van över storleken. Skilladen mellan ponny och häst. Mellan Mio och Raspen. Snabbt insåg jag, när jag väl börjat rida bland andra storhäst ryttare, att Raspen var rätt liten ändå. Men oj vad jag älskar denna häst. Världens finaste. Såklart! Å nu har han alltså varit våran i två fina år. Framtiden ser inte så ljus ut för oss men jag hoppas verkligen att vi kan ge oss ut på banan fler gånger tillsammans. För det är en annan typ av lycka jag får dela med honom!♥
