"Som Katniss Everdeen i Hungespelen"

Jag har smygit ut på natten som vanligt. In i skogen för att jaga. Precis som Katniss Everdeen i Hungespelen. Plötsligt hör jag oljud från massa män. Går närmare och börjar nu höra att männen skriker på varann och slåss med svärd. Jag får tillslut bra sikt och ser att dom befinner sig i en grotta några meter upp i ett berg. Vad dom bråkar om det vet jag inte. Men på situationen förstår jag att några av männen, som bär svarta hjälmar, att dom vill åt något. Jag ser hur de rädda kvinnorna kämpar för att ta sig ner utan att ramla. I vanliga fall har dom säkert någon typ av repstege men det finns nog ingen tid att leta upp den nu. Helt plötsligt hörs ett skarpt ljud. Jag tror någon blåser i ett horn. Inte någon av dem i grottan, utan någon annan som befinner sig någon annanstans. Kvinnorna har redan tagit sig där ifrån men nu får även männen riktig rädsla i ögonen och sätter fart ifrån grottan. Jag sitter kvar.
 
Klockan är nog halv tre på natten och jag sitter kvar ett tag och bevakar grottan. Tillslut hör jag ett nytt läte från grottan. Sen sätter jag fart mot det jag nu uppfattat som en bäbis som skriker. En bäbis som blivit kvar. Glömd i all rädsla. Men jag tar mig inte upp. I förtvivlan försöker jag men det går inte. Så jag springer tillbaka till mitt läger. Något som faktiskt ser ut som ett gäng uteboxar.. Väcker några av mina vänner och nu börjar jakten.
 
Vad som händer sedan är rätt suddigt. Vi hittar en nyckel som ska hjälpa oss in i grottan och rädda bäbisen som blivit lämnad. Men därefter kommer ett nytt uppdrag. Jag och en annan tjej tar våra hästar. Jag på Raspoetin, som är mer än frisk och hon på sin vita häst. Vi galopperar i fullfart genom skogen. Det vi ska göra är viktigt för världen men vad det var kan jag inte minnas. Såklart har vi varken sadel eller träns och det är någonstans där i skogen jag känner känslan av frihet och enorm lycka. Trots att det är rädsla för att inte nå dit vi ska, som jag egentligen borde känna. Mina känslor passar helt enkelt inte in i situationen. Tillslut ser vi vårt fösta svåra hinder. En gigantisk mur och några meter efter den är en spricka som når så långt ner i marken att det inte finns någon chans i världen att överleva om man inte tar sig till andra sidan. Sprickan är såklart bred också så det är bara ytterst få hästar som skulle klara detta. Jag och den andra tjejen bestämmer att hästarna ska få vila upp sig innan vi gör vårat försök. Minns att jag skämtade och sa "ska jag krypa genom det lilla hålet i muren så att jag kan stega mellan muren och sprickan". Sedan skrattade vi högt för vi visste att våra hästar klarar allt, bara vi litar på att dom gör det. 
 
Det är inte bara hästarna som får vila. Vi somnar också en stund. När jag vaknar så är bara jag där. Båda hästarna och den andra tjejen är borta. Ropar men får inget svar. Tillslut kommer Raspen lätt springandes ur skogen och strax därefter kommer den andra hästen med tjejen på. Hon har fixat utrusning. Vilket kommer behövas för att ta sig över. Raspoetin är finare än någonsin. Sadeln och tränset blänker och han en luva och ett schabrak som är marinblått. Såklart! Så jag hoppar upp på honom i farten som om jag aldrig gjort annat. Vi rider runt lite för att hästarna ska bli varma i kroppen. Min häst känns som en saga. Jag behöver bara tänka vad han ska göra. Bara går och väntar på signaler. Jag tar ett ljupt andetag och sedan säger jag "Nu kör vi". 
 
Men sedan vaknar jag upp ur drömmen. Men en känsla av lycka och enorm saknad. Varför inte bara få leva kvar i den drömmen?
 



Kom ihåg mig?