Elin Magnusson

När jag fick hem Raspen var målet 2012 att jag skulle rida 100 och 110. Att sätta upp mål med en helt ny häst när man själv inte är så rutinerad, det är inte så lätt. Därför är jag så rädd för mål, rädd att misslyckas! 120 kan man ju säga motsvarar LA, vilket jag några gånger red med Mio. På ett och samma meeting blev jag kvalad till MSV på Mio, men kände mig inte redo och valde att träna massa mer innan jag ev skulle hoppa MSV. När jag fick Raspen, så ville jag minst sagt till samma nivå som med Mio. Dvs, rida 120 och kvala 130. Även om jag inte trodde att jag skulle hoppa 130 så var det ett långsiktigt mål. Kan ju meddela nu att 130 är jääkligt högt!

 

2012 blev inte som jag tänkt. Från början flöt det bara på. Men senare började jag ställa mer krav på honom, jag lärde känna honom helt enkelt. Då började såklart han ställa mer krav på mig igen. Men istället för att göra samma misstag som med Mio. Att bara tävla, tävla, tävla och tro att det kanske går bra nästa gång, eller nästa gång. Så backade jag ett steg tillbaka och satte träningen före. Sommaren var inte rolig. Jag tvekade i alla situationer, trodde inte på mig själv och tappade allt fokus. Jag var så rädd att misslyckas att jag fegade ur och kände mig ännu mer misslyckad. I slutet av sommaren, innan träningarna skulle komma igång, tog jag tillslut extra hjälp av min hopptränare Johanna Forsman. Vi hade ju dessutom missat så otroligt mycket träningstid förra vintern då Hippo var stäng pga kvarka att jag insåg att det var riktig träning jag behövde, speciellt när man sitter fast i ett tragglande helt själv. Ja förrutom mamma som alltid fanns där, men på ett annat sätt.

 

När jag träffade Johanna frågade hon som vanligt vad jag ville träna på. Jag förklarade hur det låg till och sa att allt under 80 cm är okej. Jag behövde bara hitta tillbaka till känslan igen. Och det var där vi låg och i väldigt många veckor. Vi tränade massa olika övningar men höjde aldrig hinderna. Hoppträningarna kom igång och snart var mitt leende tillbaka på läpparna. Känslan av att redan efter hoppträningen, längta till nästa veckas. Så tillslut satte vi upp hinderna på tävlingshöjden igen, en meter. Jag tränade två helger för Emma Emanuelsson och lärde mig otroligt mycket. Jag fick tillbaka krafterna att det är detta jag brinner för! 

 

Många frågade varför jag inte ville tävla under sommaren osv. Jag svarade bara att jag inte ville. När det egentligen var orden som ekade i mitt huvud. Mina egna tankar som jag fick bekräftat av en åskådare som sett mig tävla.. Det satt kvar ända tills jag hjälpte till på en hemmatävling. Efter den sa jag till mamma att: Jag skulle nog tävlat endå, det är inte bara jag som kan misslyckas! Jag tävlade ju en helg i Sikeå där i September som inte gick jätte bra om man tittade på resultatet. Men jag minns att det var riktigt bra träning för mig och en bra tävling att åka på. Jag var inte missnöjd alls. Men den 3e november tävlade jag igen, . 90 och 100cm och den här gången ville jag mer än någonsin. Jag ville vissa den där personen och alla andra. Efter första klassen var jag så jäkla glad. Ett stopp men av helt andra orsaker än de som brukar vara. Han var piggare och jag blev kvar i bromsen. Så till klassen efter kände jag att jag hade knapparna och vad hände? Jo jag gick felfri och tårarna kom efter sista hindret. Jag klarade det!

 

 

Det jag skulle komma till är mina mål med Raspen för 2013. Om känslan är som den varit i slutet så är väl tanken att jag ska göra massa fler rundor i en meter, gärna många felfria. Är känslan fortfarande lika bra kanske vi tävlar 110 cm också men jag tänker inte ha det som mål. 2013 ska jag åka och tävla mycker mer än förra året. Jag ska ta med och motgångarna för att klättra uppåt! Det ni nu ska göra är att hålla tummarna för att både han och jag håller oss friska. (Då måste jag tillägga att alla ska hålla sig friska) Jag är taggad som bara den och kan snart inte vänta längre. Dags att betala min fösta licens för Young Rider så är jag redo, nu får fasen inget stoppa mig!