Elin Magnusson

Det är som en lättnad. Det skulle ta så himla hårt om alla bilder från datorn försvann. Det är ingen bok som jag kommer visa upp för alla även om den inte är hemlig och gömd. Jag kommer mer ta fram den då jag vill minnas allt och få uppleva det igen så mycket som det går. Varje bild har sin mening, jag har något som påminner om alla olika stunder.

Just nu saknar jag mest hans lugn! Jag har inget ont att säga om min nya jättejätte fina häst. Men första hästen, världens snällaste ponny, det går inte att beskriva.. Han gjorde alltid det jag sa åt honom att göra, gjorde jag inget så gjorde han inget. Han hoppade gärna men inte utan mig. Han kämpade tills han föll, tills det inte gick att använda kroppen. Hur kunde jag låta det gå så långt? Jag trodde verkligen att det var för att jag red så dåligt. Jag grät, bet ihop och gav nya försök till ny tävling, jag insåg bara inte hur lite jag bet ihop jämfört med honom.. hur lyckas man?

Det är nu jag vill tacka min mamma för att hon fanns där. För att hon insåg att det fanns något som inte var som det skulle, medan jag endast tänkte på att jag skulle skärpa mig, trodde att jag inte dög. jag hatar mig själv för allt det där, jag vill gärna göra om och göra rätt. Men när det inte går så får jag lära mig av mina misstag, lära mig ännu mer och ännu mer. Det är sån tur att det finns så mycket människor och att jag har så bra föräldrar tilll hjälp.