Elin Magnusson

 

Tankarna tog mig just. Jag fick brevet idag. Har väntat länge men ändå kom det så snabbt. 8 månade rättare sagt. Jag vet inte om jag ångrar att jag kryssade för att jag ville ha all information. Ville jag gå och undra om han fortfarande satt inlåst eller om han gick fri. Nu vet jag att "Han kommer vistas i Umeå Kommun". Men kommer han bo på samma ställe? Gatan jag cyklar förbi nästan varje dag på sommaren. Kommer han vara bevakad eller är chansen stor att han gör samma sak igen? Klart jag får upp tanken "Tänk om han vill ge igen", men samtidigt så vore det osannolikt!
 
Tankarna har snurrat sedan den 7 Maj. Tänk om jag dött eller tänk om någon av mina vänner hade dött. Fel ställe vid fel tidpunkt. Tur i oturen. Äldre man med fel ämnen i kroppen. Nu hände det och det kommer alltid leva kvar. Samtidigt känner jag, varför ska jag vara rädd, varför ska jag fundera. Han mådde inte bra och kommer säkert förändra sig nu. En fis i rymden, folk har varit med om värre saker. Jag måste släppa det helt. Men hur släpper man något så overkligen. Som i en film, en rädsla som jag aldrig förstod. Jag har alltid varit mörkrädd men du gjorde det värre.. Jag hoppas att du förstod det, och att du tog ditt straff.

Jag släpper det nu, allt är bra. Just nu vill jag sova!