Tävling.
Har varit på Hippo idag och hjälpt till på tävlingen. Som vanligt fick jag se en massa duktiga ekipage samtidigt som det aldrig någonsin varit så tungt att se andra tävla. Tidigare har jag levt på känslan att jag och Raspen kommer att komma tillbaka. Starkare än någonsin. Den känslan finns inte längre. Jag vet inte ens om jag kommer få rida på honom igen.
Fast jag skulle ju försöka sluta med dessa bittra inlägg. Bjuder istället på detta klipp. Detta var efter min svacka. Vi hade tränat hårt för att jag skulle få tillbaka mitt självförtroende och detta var första nollan efter det. Tårarna kom samtidigt som Raspen sprang genom mållinjen. Vi var fan bra! Vi var grymma när vi ville det tillsammans. Denna runda gav oss en femteplats. Våran enda och mest betydelsefulla rosett. För resten med honom är Clear round rosetterna. Men samtidigt så är inte placeringen den viktigaste utan själva rundan i sig. Den bästa rundan har ni fått se så många gånger. Den då jag blir för överladdad själv att jag släpper iväg honom för mycket och flyger som en katapullt över näst sista hindret själv. Alltså den känslan jag hade innan avallningen. Det är den känslan jag saknar mer än något annat!
