"Som Katniss Everdeen i Hungespelen"

Jag har smygit ut på natten som vanligt. In i skogen för att jaga. Precis som Katniss Everdeen i Hungespelen. Plötsligt hör jag oljud från massa män. Går närmare och börjar nu höra att männen skriker på varann och slåss med svärd. Jag får tillslut bra sikt och ser att dom befinner sig i en grotta några meter upp i ett berg. Vad dom bråkar om det vet jag inte. Men på situationen förstår jag att några av männen, som bär svarta hjälmar, att dom vill åt något. Jag ser hur de rädda kvinnorna kämpar för att ta sig ner utan att ramla. I vanliga fall har dom säkert någon typ av repstege men det finns nog ingen tid att leta upp den nu. Helt plötsligt hörs ett skarpt ljud. Jag tror någon blåser i ett horn. Inte någon av dem i grottan, utan någon annan som befinner sig någon annanstans. Kvinnorna har redan tagit sig där ifrån men nu får även männen riktig rädsla i ögonen och sätter fart ifrån grottan. Jag sitter kvar.
 
Klockan är nog halv tre på natten och jag sitter kvar ett tag och bevakar grottan. Tillslut hör jag ett nytt läte från grottan. Sen sätter jag fart mot det jag nu uppfattat som en bäbis som skriker. En bäbis som blivit kvar. Glömd i all rädsla. Men jag tar mig inte upp. I förtvivlan försöker jag men det går inte. Så jag springer tillbaka till mitt läger. Något som faktiskt ser ut som ett gäng uteboxar.. Väcker några av mina vänner och nu börjar jakten.
 
Vad som händer sedan är rätt suddigt. Vi hittar en nyckel som ska hjälpa oss in i grottan och rädda bäbisen som blivit lämnad. Men därefter kommer ett nytt uppdrag. Jag och en annan tjej tar våra hästar. Jag på Raspoetin, som är mer än frisk och hon på sin vita häst. Vi galopperar i fullfart genom skogen. Det vi ska göra är viktigt för världen men vad det var kan jag inte minnas. Såklart har vi varken sadel eller träns och det är någonstans där i skogen jag känner känslan av frihet och enorm lycka. Trots att det är rädsla för att inte nå dit vi ska, som jag egentligen borde känna. Mina känslor passar helt enkelt inte in i situationen. Tillslut ser vi vårt fösta svåra hinder. En gigantisk mur och några meter efter den är en spricka som når så långt ner i marken att det inte finns någon chans i världen att överleva om man inte tar sig till andra sidan. Sprickan är såklart bred också så det är bara ytterst få hästar som skulle klara detta. Jag och den andra tjejen bestämmer att hästarna ska få vila upp sig innan vi gör vårat försök. Minns att jag skämtade och sa "ska jag krypa genom det lilla hålet i muren så att jag kan stega mellan muren och sprickan". Sedan skrattade vi högt för vi visste att våra hästar klarar allt, bara vi litar på att dom gör det. 
 
Det är inte bara hästarna som får vila. Vi somnar också en stund. När jag vaknar så är bara jag där. Båda hästarna och den andra tjejen är borta. Ropar men får inget svar. Tillslut kommer Raspen lätt springandes ur skogen och strax därefter kommer den andra hästen med tjejen på. Hon har fixat utrusning. Vilket kommer behövas för att ta sig över. Raspoetin är finare än någonsin. Sadeln och tränset blänker och han en luva och ett schabrak som är marinblått. Såklart! Så jag hoppar upp på honom i farten som om jag aldrig gjort annat. Vi rider runt lite för att hästarna ska bli varma i kroppen. Min häst känns som en saga. Jag behöver bara tänka vad han ska göra. Bara går och väntar på signaler. Jag tar ett ljupt andetag och sedan säger jag "Nu kör vi". 
 
Men sedan vaknar jag upp ur drömmen. Men en känsla av lycka och enorm saknad. Varför inte bara få leva kvar i den drömmen?
 

jäkla drömmar..

drömde minst tre konstiga drömmar inatt.. Den första var värst!
 
Den började med att en psykiskt sjuk kvinna dök upp från ingenstans med massa grejer till Raspen. Kom ihåg att jag viskade till mamma med panik i ögonen "Det är den där sjuka kvinnan som var i göteborg när vi provred" (Det fanns ingen sån på riktigt men i drömmen gjorde det visst de..) Sen minns jag inte mer, förutom paniken, att det small. De small så att jorden skakade och sedan hör jag någon säga "Ner på backen. Andas inte inte de. Lägg för allt ni kan runt ansiktet.." Rätt som det var låg jag på backen med huvan för ansiktet och såg några av de små svarta prickarna (tänk er gummi plupparna som är i konstgräs), landa i ögonvrån. De sög sig mot ansiktet och stanken gjorde att jag fattade. Jag höll andan längre än vad jag någonsin trodde var möjligt. Sedan var det över. Jag reste mig försiktigt upp och såg hur alla fortfarande låg kvar på backen. Jag ropade att det var över men ingen reagerade. Tillslut hörde jag en röst bakom mig. Jag kände igen rösten så jag vände mig om. Det var han som ropade. Ropade att alla skulle kasta sig ner på backen. Jag frågade vad det var som hade hänt men han skakade bara på huvudet och pekade. Himlen helt grå och och man kunde även se något som liknade ett svart rör, rakt upp i himlen. Jag började att försöka ringa Tomas men han svarade inte. Sen var det mesta flummigt. Hittade mamma och berättade att Tomas inte svarar och att han nog är död.. Mamma berättade att Pappa och Samuel var borta också. Vi grät i panik och kunde inte förstå hur vi var så få som överlevde. Men sen small det igen. Jag och mamma kastade oss ner på backen tillsammans när jag kände hur de där svarta prickarna landade på oss. Jag fick svårare att andas och sedan vaknade jag upp.. Som tur var så låg Tomas bredvid mig. Jäkla drömmar, ni får gärna lämna mig ifred!
 
 

Jag var på galnaste festen inatt!

 
Ja, ni hörde! Inatt hade vi fest i lokalen, det var jag och massa grabbar med snygga tatueringar! Där sitter även ANWTF som jag skrev om för ett tag sedan. Blev sjukt bra kompis med sångaren faktiskt. Jäkligt trevligt grabb det där. Träffade även lite andra härliga människor både folk jag kände sedan innan men mest fanns det riktigt coola människor. Vet knappt vilka det var.. Men mäktigt var det!! Dock hade Tomas försökt ringa mig en miljon gånger + en miljon sms. Han måste trott att jag dött.. Försökte ringa upp men jag slog fel siffror hela tiden och när jag väl slog rätt så gick inga signaler fram. Så jag gick ut från lokalen för att jag tänkte att det var täckningen det var fel på, men icket.. Istället träffade jag en tiger.. Helt sjukt. Stod helt still tills det att ägaren kom och tog fast den. Jäklar vad rädd jag var där ett tag men det visade sig vara en tam  och mycket snäll tiger. Därefter vaknade jag upp i min säng. Försökte somna om så att jag kunde komma tillbaka till festen men icket. Väckaren fortsatte ringa. Drömmen var slut och det var dags för skolan igen... Fan också!

Drömmen inatt

Tomas ringde mig efter att han hade ätit. Han skulle komma över med en film som vi skulle se. Men klockan blev mitt i natten och helt plötsligt sitter jag i en gammal Volvo. Jag sitter i framsätet och en man i 30 års ålder kör bilen. Han säger ingenting. Han kör efter en lång grusväg i skogen, när han plötsligt stannar. Han kommer dra in mig i skogen, döda mig, våldta mig, lämna mig, var tankarna som snurrade. Men sedan börjar något super konstigt.

-

Det kommer en kvinna och jag försöker säga till henne att jag inte är där jag ska. Hon måste rädda mig från mannen. Helt plötsligt kommer någon bakifrån henne och hugger med en yxa. Jag springer för livet. Det är då jag inser något sjukt. Jag försöker fortfarande få tag på Tomas. Jag springer för mitt eget liv. Så fort jag ser någon annan människa och ber om hjälp så blir den/de människorna dödade, inte jag. Jag fortsätter springa medan telefonen inte ens försöker ringa Tomas. Jag klickar hans nummer flera gånger men de börjar inte ens ringa. Just hans nummer går inte att slå. Det känns som att jag springer genom stationer där jag tror att jag hittar någon som kan hjälpa mig. Men alla dessa blir dödade istället för mig. Tillslut känner jag igen mig, jag vet var jag är. Allt är mörkare och vissa hus passar inte in men jag vet fortfarande att det är Obbola. Så jag springer in i huset där Tomas bor. Springer upp mot hans rum, snubblar på vägen upp men är snabbt på benen igen. Ser att någon ligger undertäcket så jag sliter upp det. Där ligger han. Eller är det verkligen han? Det enda som stämde var utseendet.

-

Jag ville så gärna tro var Tomas, men det var det inte. Det var i samma ögonblick jag också förstod att det egentligen var mannen som jagade mig, fast i Tomas kropp. Jag sprang in i ett annat rum, låste dörren efter mig, försökte återigen ringa Tomas. Nu går det helt plötsligt att ringa. Samtidigt ringer det i en telefon bakom mig. Jag vänder mig om mot rummet.  Där låg någon med magen på golvet. Jag ville inte tro att det var sant. Där var han. Med sin telefon i handen. Men med själen på en annan plats. Han var död..