Elin Magnusson

Hej Sara!
Ja visst är det rätt sjukt.. Det var verkligen inte länge sedan jag inte alls kände för löpningen. Men jag köpte nya löpardojjor i mitten av maj i år. Då var min tanke att springa lite intervaller och några kortare rundor. Detta mellan mina pass på gymmet. Men så föjde jag ju med pappa till röberget. Smakade på riktig mjölksyra och mitt i all smärta säger pappa "Ska du inte sikta på halvmaran iår? Du har ju ett tag på dig att träna." Sen växte detta. Idag är jag inte på gymmet alls och har faktiskt sagt upp mitt gymkort (fast min kommande flytt till Obbola är såklart också en anledning till det). Jag fick ju dessutom en kompis att springa med ibland, Johanna. Så glädjen i löpningen fann jag på ett helt annat sätt. Det blev dock inte halvmaran då jag trodde att jag skulle vara upptagen det datumet. Men jag hittade ett annat lopp och bestämde mig för att ha det som mål.

 

Så jag började med ett enkelt upplägg. Tre pass i veckan var målet. Ett intervallpass/backträning, ett kortare snabbare (kör då 5km så snabbt jag orkar) och sedan ett längre pass. Nu på slutet har jag dock försökt springa varannan dag med lite fler variationer.  Men distanspassen har alltså ökat från 7 till 17km sedan slutet av maj.

 

Självklart har det inte alltid varit roligt. Speciellt inte i somras då det var så galet varmt. Men när man har ett lopp som mål så kan man inte bara skippa ett träningspass. Men det klart, vissa dagar har jag "tvingat" mig ut men som dom säger "The only workout you'll regret, is the one that didn't happend". Och just nu längtar jag oftast efter mina löparrundor. Speciellt dom långa, som jag tidigare bara dragit mig för. Just nu skulle jag kunna tänka mig att åka till andra ställen bara för att få springa och njuta av natur samtidigt. För när man hittat flytet och ett lagomt tempo så känner mig sig ostoppbar. Du blir inte trött på samma sätt, det gäller bara att öka lite i taget och vänja kroppen. Därför känner jag just nu att jag aldrig vill sluta öka. Men jag kommer göra det sakta. Jag skulle kunna ha ett maraton som mål, men jag skulle lova mig själv att inte springa det före 2017 bara för att vänja benen längre. Detta är trots allt första året jag verkligen tränar löpning och det sista jag vill ha är benhinneinflamation eller nån typ av förslitningsskada.

 

Men att hitta motivation är väääldigt svårt och vi alla hittar dem på olika ställen. Men för mig var det nya skor, nytt upplägg, träningskompis varierat med att springa själv och ett mål. Får även tacka mina gamla arbeteskollega, Lotta, för att hon tipsade mig om "Maratonpodden" En podd om uthållighetssporter som inspirerar, motiverar och får mig att glömma bort att jag är ute och springer. Det är perfekt!