Elin Magnusson

Vetrinärbesöket...

Jag finner inga ord längre. Jag tappar hoppet. Vet inte var jag ska ta vägen längre. Jag har en längtan som är så oändlig. En längtan efter att Raspen blir friskförklarad och att jag får slippa allt vad skador är i framtiden. Visst är det väl roligt att få rida andras hästar och dessutom otroligt lärorikt. Men inget är som att få ta hand om sin egen häst. Att planera, sätta mål, fixa, träna och tävla. Det jag tycker är absolut roligast i hela världen. Det går ju inte att sätta ord på kärleken till detta. Det gör det inte bättre heller att veta att tiden tickar. Jag har ingen aning om hur framtiden ser ut. Men den dagen Raspen inte finns vid min sida längre så står jag knappast där med en massa egna pengar att köpa häst för. Det gör det heller inte bättre att veta att jag själv tappar så himla mycket varje dag. Det är verkligen en färskvara. Det är inte bara att sluta i några år och sedan hoppa upp som den man var tidigare. Visst tar det inte lång tid att komma tillbaka men tänk all kunskap och träning man får gå miste om. Jag jag vill verkligen aldrig sluta utvecklas inom detta!

 

Vetrinären kunde inte bedöma Raspen idag. Jag tänker inte gå in på detajer men Raspen måste få komma igång och använda kroppen nu för det den är gjord för. Alla gångarter i skogen. I tre månader ska jag sätta igång honom. För han har tappat så otroligt mycket muskler och blivit så stel. I tretton veckor har han ju vilat så det är väl inte så konstigt. Men jag känner mig tom. Så lite och maktlös. Jag vill bara att allt ska bli som det var förrut. Då det var som bäst. Då han och jag jobbade som ett team och hade roligt varje dag! Nu står vi och väntar på att få göra det igen. Men ingen av oss kan göra något åt det. Jag kan inte läka honom och kan inte läka sig själv. Han kan ju heller inte berätta.. Det är bara tiden som bestämmer när vi är tillbaka på banan. Tills dess vill jag bara gräva ner mig!

 

 

Känner så oerhört mycket med dig. Förstår sorgen, rädslan och maktlösheten som finns i din kropp just nu. Ska inte säga att det kommer att ordna sig för om framtiden vet jag ingenting. Men om du sakta arbetar igång din kille och tar det försiktigt så ger du honom de bästa förutsättningar som du bara kan. Och många gånger så blir det inte lika nattsvart som det ser ut/känns just nu. Ingen tröst, jag vet, men ge inte upp även om det just nu känns så enormt motigt och tungt. Sköt om dig och håll oss gärna uppdaterad om hur det går för er. Kram

<3

<3

Va tråkigt!
Hoppas de löser sig.
Ett tips kan ju va att ställa Raspen på lösdrift så han får röra sig dygnet runt i en stor hage. Marre stod ute dygnet runt 8 månader och blev då helt kry från att han egentligen skulle blivit utdömd. Tror jämn rörelse dygnet runt kan va en bra lösning. Men ni får väl testa er fram, är ju inte så insatt i Raspens sjukdomsbild. Alla hästar är ju så olika å behöver olika lösningar för att bli frisk och hålla sig frisk. Sen håller ju inte alla hästar för tex hoppning, ridning, gå barfota etc

Ja Marre var lika, men efter några veckor ute dygnet runt blev de bättre. Gizmo tog de ganska länge för att fatta när jag hade dem utan dygnet runt. Gizmo hade hela sitt liv sovit inne på nätterna året runt.

Tur ni har en sommarhage att tillgå. Älskar sommaren och STORA hagar. Marre och Gizmo brukade få gå på 4 hektar. De ser så härligt ut när de kan sträcka ut i fullgalopp å busa över stora ytor. Nu har Marre en kanske 0,5 hektar eftersom Mallan står i en liten "bantningshage" och inte ska behöva känna sig ensam.

Håller tummarna för er!