Att sätta ord på tankar är inte så lätt..

Min fina häst! Jag får sån ångest..Egentligen livet med häst överhuvudtaget. Vad händer när jag går ut skolan? När kommer den dagen mamma och pappa inte betalar längre? När jag flyttar hem ifrån? Det är ju inte bara att sluta och komma tillbaka om några år. Klart att det är bättre än inget men.. Tillsdess då? Dessutom har jag ju min högra hand, mamma!! Hur längre kommer hon tycka att det är roligt att hjälpa mig? Herregud, det är så mycket hon hjälper mig med..
 
Jag har alltså stått i Stall Gran på grubbe nu med tre hästar olika hästar i fem år. Jag har just nu svårt att se hur det skulle bli om jag helt plötsligt bytte stall, bara en sån sak! Först hade vi en foderhäst. Några kanske minns bråkhästen Qvicksilver.. haha efter två veckor ville vi skicka tillbaka honom, efter fem månader av sex ville vi verkligen skicka tillbaka honom och vi skulle dessutom köpa Mio. Det var inte förrän förra sommmaren jag var utan häst i två månader. De oändliga två månader i saknar av Mio och väntan på en ny spännande, storhäst. Alltså den hälsan. Det kändes verkligen mäktigt att få en så storhäst(som inte är så himla stor egentligen). Jag klättrade på väggarna varje dag, vad skulle jag göra med tiden? Till och med min 11årige bror frågade om jag hade damp.. Men vad gör man när man är van vid att lägga ner flera timmar per dag på att mocka, borsta, putsa men framför allt rida, träna och tävla. Allt ifrån att bara fara och kasta åt hästen mat till att tillbriga sex timmar i stallet för att man har ett ställe att andas på, bara vara. Det klart att det inte alltid är underbart. Jag och Raspen hade en jobbigperiod i början (peppar,peppar..) då han testade mig jämt. Han ville ingenting som jag ville. Inte när jag red hemma iallfall. Hoppningen gick väl helt ok förrutom att jag ramlade av var och varannan hoppträning tills jag lärde mig hur hans språng var. För ja, mestadels tappade jag balansen när han hoppade så mycket större än Mio, så svårt kan det faktiskt vara..Sedan hade vi ju en ordentlig svacka i somras, som säkerligen kommer tillbaka, då vi knappt tog oss över en bom ungefär. Jag litade inte alls på mig själv och Raspen fattade inte var jag ville, visste jag ens själv? Nu har vi lärt känna varandra bättre, han ställer högre krav men nu men jag litar åtminstone mer på mig själv och har rätat till hjärnan lite. Jag känner mig starkare och tack vare min tränare känns det förtillfället inte lika farligt att kanske misslyckas en gång för vi klarar det senare! Som i tisdags på hoppträningen eller på Emma träningen. Ibland känner man bara att "Äh, antingen kanske vi får ett stopp på det där hindret, men hur farligt är de? Jag får väl sänka hindret och testa igen en annan gång" Ibland känner jag faktiskt så och den känslan är grym, speciellt när man klarar det man testade. 
 
Så var är jag på väg med detta? Jo..eller jag vet inte. Men i somras hade jag ärligt talat tankar på att sluta. När man har dom där svackorna så kan man ibland känna sig världelös och då hade det varit rätt enkelt för mig att bara sluta, för det var verkligen nära då. Men idag när jag känner mig lite mer tillbaka i sadeln, så får jag en annan ångest. Den jag började skriva om. Vad händer sedan? så enkelt är frågan, men jag har ingen aning nu och det gör lite ont, att inte veta. Just nu är detta vad jag vill göra resten av livet.. Något svar på frågan får jag så klart inte, jag behövde bara skriva av mig och kanske nån som lugnar ner mig.
 



Alla får svackor, en del är längre än andra, man får panik för att inget går framåt. Men istället för att tänka vad händer om ett år? Vad händer när jag går ut skolan? Så uppskatta dagen till fyllo! Njut varenda sekund för snart är vi ute i riktiga världen som vi ska skita i just nu!
Lev för idag för den kommer aldrig mer!
Allt löser sig ska du se Elin!:)




Kom ihåg mig?