En häst som lärt mig mycket..
..är "Silver". Jag hade ridit många år på ridskolans snälla hästar, varit medryttare och haft en super snäll sommar häst 2006. När vi sedan bestämde oss för att köpa en egen häst så gick det inte super bra. Vi tog en tripp ner i Sverige men hittade sedan ett sto i Hissjö som vi ville ha. Hon gick tyvärr inte igenom besiktningen och lever nu med Mio och alla andra uppe i himmelen. Hur som helst så blev vi nog lite less på allt letande och bestämde oss för att fara till Sörgården och låna en häst ett halv år. Jag provred några och valde den svarta fina nordsvensken Silver. Han verkade snäll och enkel att hantera.
Men det tog inte många dagar så började han testa mig HUR mycket som helst. Värre än vad Raspen gjort hittills och då var jag mindre och ännu mer orutinerad. Han stegrade, bockade, sparkade bakut. En gång ville han absolut inte trava och jag hoppade till och med av och drog honom, han bara vägrade! En annan gång skulle han inte in i stallet och jag fick ringa mamma.. Han stack i väg en gång när jag gick med honom i grimma och grimskaft. Jag förstod inte alls vad jag skulle göra. Tänk en totalt okaxig liten 12-åring mot en kraftig nordsvensk. Spelar iof ingen roll för när en häst bestämt sig så är det inte lätt..
Jag tyckte aldrig att det var roligt och jag var så ofta ledsen för att jag inte förstod vad han höll på med. Det tog nästan hela perioden innan han gav sig för att jag var för snäll med honom (ovanligt..) Men jag lärde mig otroligt mycket även om jag fortfarande inte får fram "hornen" min mamma tjatar om. Jag är på tok för snäll och mesig men som jag var då var mycket värre.. jag bara satt och väntade på att han skulle få av mig eller sluta.. Därför passar jag absolut inte ihop med bråkiga hästar. Det känns som att jag tvingas använda metoder ( spöet ex) för att ta mig framåt. Fattar ni?
