Måndag
Har ju helt glömt att skriva om tisdagens hoppträning som gick både väldigt bra och väldigt dåligt. Eftersom skon där behövde justeras så blev Bulan skrittandes tre dagar mellan Erikträningen och träningen för Johanna på tisdagen. Inte alls ultimat! Bulan kändes väldigt känslig i munnen och ville inte ta stöd på bettet men väl på hinder så sög han tag i dem fint och hoppade bra. Men lagom till att vi skulle lägga ihop allt till en bana kände väl jag att "nu måste vi göra detta bra för att få en bra känsla till banträningen" Ungefär där dog också hans extra energi och de visade sig att han inte alls var framme för skänkeln. Så efter en avfallning bestämde vi oss för att ta ner allt till plättlätt höjd för att komma över på ett bra sätt. Jag var såklart väldigt besviken då jag verkligen ville ha en bra känsla. Men de är oftast den pressen jag sätter på mig själv som sätter stopp för allt.
Därefter joggades han på onsdagen och torsdagen tog vi en promenad. På fredagen däremot fick Johanna hjälpa mig att rida igenom honom. De var lite jobb för henne men de tog sig fint mot slutet. Så på lördagen jobbade jag honom i en halvtimma. Gjorde tempoväxlingar och kände att han var med mig. Väldigt fin var han!
Banträningen då. jo då hoppade jag alltså 70 cm för att slippa bry mig om höjden på hinderna. Vi har ju faktiskt inte gjort en banträning/tävling sedan v 19 förra året när vi var i Skellefteå. Så de var faktiskt en väldigt bra idé. han kändes väldigt fin, om än lite taggad på framhoppningen och de kunde vi behålla på banan. Dock borde jag väl ha smackat lite på honom direkt på hinder nummer tre då dem ställt små hinderstaket som infångare vid hindret. Jag vet ju att han kan tycka att sådant är märkligt. Istället fick vi ett "stopp" för att han tittade på dem. Men vi kunde ta om och sedan gick resten av banan toppenbra. SÅ kul vi hade han och jag. Precis så som jag alltid vill att de ska kännas. Fast på 90 cm istället. Nu är de faktiskt bara tre veckor kvar till debut för året.
Som fortsättning på Alla hjärtans dag så for jag och Johanna ut på en 20 km joggingrunda. Tur jag har Johanna som är så sjukt peppande och dragande. Nog för att hon alltid är starkare och kvickare men igår var jag fasen trött alltså. Men jag gjorde de ju, och de är allt som räknas! Hoppas på piggare ben nästa gång! Fick dock kramp i ena skinkan när jag stannade av så jag haltade sista gå sträckan och la mig svettig på Johannas golv innan jag tillslut kunde strecha bort de. Agda 80 år, big time!
Väl hemma hade Tomas köpt blommar, gjorde middag och bjöd sedan på glass och jordgubbar. Livet på en pinne. Fyfasen vad jag älskar honom! Idag har vi dessutom varit sambos i ett helt år.
