Från mitt utkast.
Nu är det bara timmar kvar. Nio för att vara mer exakt. Jag har väntat på detta så länge. Både med förhoppning och oro.
Det har gått ungefär ett halvår sedan som händerna lite lätt började värka och exakt tjugotvå veckor sedan nacken började stelna. I slutet av sommaren kom svullnaden över händerna och på mornarna kan jag inte öppna vänster handen eller knyta höger handen. Vissa nätter vaknar jag av strålningar men oftast är det just att vakna som gör ondast. Speciellt när man får hjälp att ta på sig byxor för att händerna inte fungerar.. Foten har varit svullen vissa dagar men nu verkar iallafall den vara bra. Men vad gör det när mina knän började göra ont sedan fyra veckor tillbaka? Tar jag mig ner så att jag sitter på huk får jag hålla i något för att ta mig upp. Eller ja, i alla lägen där benen ska rakställas från en aning ihopvikt, så känns det som att lederna är tusen år gamla. Det tar helt enkelt emot och gör ont. När jag sedan inatt, vaknade och kved av smäror då det strålade i knäna, händerna kvar knutna och gick ej att öppna, då kom tårarna på riktigt. Vad fan är detta???
Efter några undersökningar och blodprover så vet jag fortfarande inte. Men imorgon väntar ett nytt. Ett på reumatologen. Jag lägtar men ändå inte. Jag måste få veta snart. Jag vill bara få återgå till min friska kropp som endast fick smaka på träningsvärk av olika slag. Fast när jag säger det, jag ska nog vara väldigt glad för det kan alltid vara värre! Men men tanke på hur snabbt kroppen har blivit sämre på så kort tid. Så känns det som att jag snart inte vet lägre.
Denna oro alltså.. Det tog lång tid att förstå men jag vet nu. Jag vet nu varför jag är så otroligt lättstressad, lättirriterad och allmänt känslosam. Det beror på oron och en hjärna som saknar träning. Och jag vet nu, hur mycket min kropp behöver få frisk luft, rörelse och den där träningsvärken. Jag orkar bara inte ha det såhär!
Så här var jag påväg att skriva dagen innan jag skulle på mitt besök på reumatologen senast, men jag publicerade det aldrig. Idag känns det helt underbart att vakna varje morgon. Även om medicinen gör mig lite trött och stirrig så känner jag mig ändå så otroligt pigg tackvare att kroppen mår så mycket bättre. Jag hoppas verkligen att jag får sluta trycka i mig dessa tabletter snart utan att återgå till kroppen jag fick lära känna förra året. De vill jag inte uppleva igen.
