Besvikelsen.

Jag mockar din box, din hage, du får rent vatten och mat, jag ryktar dig, jag kliar dig och motionerar dig varje dag.
 
Jag googlar, betalar tränare, köper dyra grejer, planerar, strukturerar, lägger energi och hela min själ på att ge oss de bästa förutsättningarna. För att lära mig, lära dig och skapa ett oss. För att vi ska bli ett team.
 
Jag vet att jag valt att hålla på med detta. Men jag vet också att du gillar det. Jag vet att iprincip allt alltid är ryttarens fel. Men denna gång är det ditt fel. Jag är så jävla besviken...
 
Allt jag ber om är att du är lite rädd om oss. Om DIG. För allt jag gör för oss är endast för att jag vill att vi ska ha kul ihop. Jag vill inte bli en elitryttare. Jag vill träna, tävla och ha kul. Ingen av oss kan rå för dina sköra hovar. Men vet du. Dom skulle hålla fint om du skippade rodeon i hagen. 
 
Tack älskade häst för att du såg till att att det inte blir någon hoppning nu på ett tag. Kanske blir de en månad, med tur. Troligast flera. Om du bara visste hur otroligt besviken jag är på dig just nu. Å jag trodde aldrig jag skulle kunna känna så. För alla andra gånger har jag bara skyllt på mig själv. Men inte nu.
 
 
Jag vet. Det kunde ha varit sååå mycket värre än trasiga hovar. Men frustrationen som infinner sig i min kropp nu känns oändlig. VARFÖR får jag aldrig något flyt!? Vad tusan gör jag för fel...
 

Åhhh vad tråkigt 😔 Hoppas han blir bra fort!!




Kom ihåg mig?