Det gör så jävla ont.

Skrev detta för två månader sedan men valde att inte publicera. Men jag gör det nu. För idag är en sån dag.

Jag vågar knappt fråga mig själv hur jag mår. Jag har bara en stor ångest. Jag vill inte veta mer, jag vågar inte känna. Jag tänker inte gråta, vill inte att andra ska se. Jag får ta smärtan i magen istället. Då är det ingen som ser.  Fast jag vet att andra skulle förstå mig. Men jag vill inte prata om det. Jag orkar inte förstå just nu vad som faktiskt händer snart. Vad som faktiskt lämnar mig. Vem som faktiskt lämnar mig..


Klart som fan jag mår dåligt när jag snart förlorar min bästa vän. Ord kan inte beskriva hans personlighet. Hur han är mot mig, mot oss. Ord kan inte beskriva kärleken till honom. Ord kan inte beskriva hur den kärleken just nu gör så förbannat jävla ont. Efter så många motgångar började ju allt ljusna, sen blev det såhär..  Men jag ska vara starkt. Jag har ju redan varit med om detta engång för bara lite mer än två år sedan. Jag förlorade en vän då också. Så nu är dom snart två där uppe. Två på samma äng. Önskar bara att jag kunde få se dom ihop. För jag vet att dom kommer gilla varandra. Klart att dom kommer vara lyckliga tilsammans däruppe. Dessutom ses vi en dag. Förställer mig hur dom galopperar på ängarna utan någon som helst smärta i kroppen. Det är bara lycka, inget annat. 
 
Livet är så jävla orättvist. Jag hatar livet. Jag hatar orättvisa. Jag vill bara ha dom hos mig. Friska hela livet ut.  Mio och Raspoetin. Världens finaste hästar. Jag kommer alltid att älska er!♥

 
 
 
 
 
 


 
Vi ses på andra sidan..



Kom ihåg mig?