Min och Raspoetins tid tillsammans, del 1
jag vet inte hur vi hittade honom, men det var inte jag. Det var nog mamma. Vi bestämde oss för att kolla upp honom lite och allt bara stämde. Så en tripp till Göteborg fick det bli. Tre dagar var vi där. Hoppade första dagen, red dressyr andra dagen och i skogen tredje dagen. Jag var kär och inget skulle stoppa oss. Han skulle bli vår. Men fjärde dagen väntade besiktning och redan där kanske något ville varna oss.. Men jag tänker inte tänka så. Raspen gick inte igenom den dagen av den anledningen att han trampat sig så att skon satt löst.. Hur vi missade det innan vet jag inte. Men så var det. Så vi åkte hem, besvikna men med inställningen att han bara var tvungen att gå igenom ombesiktningen. En ny besiktningstid bokades och jag väntade spänt varje minut fram till dagen. Jag var på skolan och jag minns att vi spelade någon typ av brännboll när mamma ringde, för det var såklart henne som karin (förra ägaren) ringde.. Hon började typ babbla om något annat först och jag minns att jag bara av bröt och ba "meeeen säääg, hur gick det????". Så sa hon att han gick igenom och jag blir verkligen helt varm i kroppen när jag tänker på det. Vilken underbar lycka det var! Därefter bokades transport och en vecka senare var han våran. Göteborgaren blev Umeåbo. Han blev våran och vi påbörjade en resa tillsammans som mestadels blev motgång. Men jag fick en ny bästis och jag ångrar inte en sekund att vi valde honom. Vi fick en ny prins och fysatan vad jag älskar honom!
Jag hade Raspen i exakt två år och två månader och två dagar. Något som inte alls var planerat men något som jag råkade räkna ut nu.. Det första året var otroligt svajjigt. Från att gå från C-ponny till storhäst var ej lätt. Ramlade av varje hoppträning i början på grund av obalans. Sprången och stegen var så himla mycket större. Desutom testade han både mig och mamma från början på hemmaplan. Skulle inte gå överallt osv. Men de är sådant man får räkna med och det kom vi över efter några veckor av svett och tårar. Undrade flera gånger om detta verkligen skulle vara värt det. Sedan fick hippo kvarka och stängdes i ett halvår. Detta resulterade i mycket sämre träningsmöjligheter. Till en början funkade det strålande men efter ett tag började Raspen tveka på grund av min dåliga erfarenhet. Detta gjorde såklart att jag började tveka på mig själv och på två röda var vi i en ordentlig svacka. Efter knappt ett halvår tillsammans. Våran första sommar (2012) ville jag inte hoppa alls. Allt blev en ond cirkel och jag litade inte ens på att jag kunde hoppa över en bom. Jag var så otroligt nära på att ge upp. Jag bestämde mig även för att inte tävla eller träna utan tränare förrän vi hade hittat tillbaka till varandra. Speciellt inte efter en jobbig kommentar jag fick efter en tävling då vi fått sånna "messtopp" eller "Elinstopp" som jag kallar dem.. Ni vet när man fått in i sitt huvud hur dålig man är och att man aldrig utvecklas och sedan kommer någon och bekräftar det.. Då känner man sig ... ursh.. finner inga ord för det! Vill tillägga att kommentaren inte var menat för att såra mig men denna person hade ingen aning om hur jag mådde under den tiden..
Jag hade Raspen i exakt två år och två månader och två dagar. Något som inte alls var planerat men något som jag råkade räkna ut nu.. Det första året var otroligt svajjigt. Från att gå från C-ponny till storhäst var ej lätt. Ramlade av varje hoppträning i början på grund av obalans. Sprången och stegen var så himla mycket större. Desutom testade han både mig och mamma från början på hemmaplan. Skulle inte gå överallt osv. Men de är sådant man får räkna med och det kom vi över efter några veckor av svett och tårar. Undrade flera gånger om detta verkligen skulle vara värt det. Sedan fick hippo kvarka och stängdes i ett halvår. Detta resulterade i mycket sämre träningsmöjligheter. Till en början funkade det strålande men efter ett tag började Raspen tveka på grund av min dåliga erfarenhet. Detta gjorde såklart att jag började tveka på mig själv och på två röda var vi i en ordentlig svacka. Efter knappt ett halvår tillsammans. Våran första sommar (2012) ville jag inte hoppa alls. Allt blev en ond cirkel och jag litade inte ens på att jag kunde hoppa över en bom. Jag var så otroligt nära på att ge upp. Jag bestämde mig även för att inte tävla eller träna utan tränare förrän vi hade hittat tillbaka till varandra. Speciellt inte efter en jobbig kommentar jag fick efter en tävling då vi fått sånna "messtopp" eller "Elinstopp" som jag kallar dem.. Ni vet när man fått in i sitt huvud hur dålig man är och att man aldrig utvecklas och sedan kommer någon och bekräftar det.. Då känner man sig ... ursh.. finner inga ord för det! Vill tillägga att kommentaren inte var menat för att såra mig men denna person hade ingen aning om hur jag mådde under den tiden..
Men tillslut slog mamma näven i bordet och ringde min hopptränare. Bästa, bästa Johanna! Vi åkte in till Hippo och jag berättade var vi var just nu och att jag måste börja om på noll. I en lång tid rullade jag på hinder som var max 70-80cm höga. För hästen kunde hoppa, helt klart! Men vi behövde bara bygga upp vårt förtroende för varandra. Eller framförallt så behövde jag bygga upp mitt självförtroende. Så där började allt. Vår väg att hitta varandra, vår väg att bli ett team. Jag skulle inte ge upp! För varje träning gick det bättre och bättre. 9 oktober (alltså 2012) var den första hoppträningen som det verkligen började vända. Alltså efter ett mer än ett år tillsammans. Raspen började tro på mig igen och efter det blev han piggare och piggare. Jag blev gladare och gladare. Den onda cirkeln började snurra med sols. Det var aldrig lätt, men jag började hitta motivationen och jag skulle fanimig visa alla att jag kan detta. Nu jävlar!!
3 oktober var vi tillbaka på tävlingsbanan. Minns att han kändes på topp på framhoppningsbanan men sedan på banan blev han så hiiimla pigg. Det bara sken som solen om honom. Mig också för den delen! Jag var i chock och viste inte alls hur jag skulle rida. Detta resulterade i att jag hängde kvar i handbromsen och han sa ifrån med ett stopp på fyran. Det var precis som att han stannade och sa "Elin, vad håller du på med?? Om vi ska göra detta kan du ju inte dra mig i munnen". Så vi var felfri resten av banan och startade sedan en till klass. Den klassen kommer jag aldrig att glömma. Alltså efter allt slit så fick jag äntligen en felfri runda.. Såhär skrev jag på bloggen då "Tårarna rann i chock och glädje. Äntligen! Alla språng var inte super fina men det skiter jag fullt i för vi klarade det!! Dessutom räckte vår runda till en femte plats och vi fick göra vårt första ärevarv tillsammans". Alltså efter över ett års slit fick vi våran första rosett i en 1meter klass.
Vid det här laget minns jag aldrig något annat än lycka. Vi hade lite svårt i dressyren ibland, men vem har sagt att en dans på rosor är enkel? Den här perioden fick jag för första gången i mitt liv börja träna på ordentliga halvhalter och inte träna på "ponnysparkar" Dessutom spelade det inte längre någon roll om jag kom lite tokigt för vi började ställde upp för varandra.
Första tävlingen 2013.. ja alltså ni anar inte hur taggad jag var. För efter förra tävlingen hade träningarna gått så underbart bra. Dessutom hade vi ju känslan av att vi klarade allt nu... Men någon första tävling blev det inte, inte då. För bara några dagar innan så haltade han. Som tur var så var detta en enkel vrickning och det räckte med några dagars vila, men just över årets första tävling.. såklart. Året kunde ju helt klart startat bättre. Men så kom nästa tävling. Första klassen var vi felfria i och andra klassen.. alltså shit så fin han var. Eller egentligen båda klasserna. Dock släppte jag tyvärr iväg honom på näst sista hindret och jag la honom riktigt dålig. Så tyvärr fick han pallnita och jag flög över hindret själv. Minns att jag dels var ööööverlycklig för att allt innan det kändes så ofantligt bra men självklart var jag riktigt arg på mig själv också för att jag gjorde så och att om jag klarat dom två sista hinderna kanske vi fått en till felfri runda. Men, känslan är det absolut viktigaste, iallafall för mig! Och känslan hade jag ändra fram tills näst sista hindret.
27 April for jag in själv till Hippo för att rida ett dressyrpass. Ingen annan var i ridhuset, bara han och jag. Den känslan jag hade på han då har jag aldrig någonsin haft. Jag bara satt, gav han signaler och han gjorde de direkt. Tänkte att nu sitter både hoppningen och dressyren, i år blir ett grymt år!! Planen var ju att debutera och få stadiga rundor i 110cm och även starta minst en till dressyrtävling. Just den dagen kändes det som att allt detta kommer ju verkligen att hända. Men såhär i efterhand känns det som att han gav det sista han hade. För dagen efter det blev ingenting någonsin som innan. Men det kommer i ett annat inlägg..
