Elin Magnusson

Så ni minns vad jag sa om sista riktigt bra passet. Dressyrpasset då jag äntligen kände att allt fallit på sin plats. Men dagen efter var känslan den motsatta. Jag var ioförsig inte på något jättebra humör men några små hinder skulle jag hoppa, det var planen. När jag red fram kändes han inte riktigt som dagen innan men han kändes inte konstig. Började hoppa lite lätt och han stanna nån gång sådär. Men eftersom att jag var på dåligt humör tänkte jag att det var det som gjorde att han tvekade på mig. Sen gick det några dagar och hemma kändes allt som vanligt. Så kom Valborg. Raspen hoppade ok på låg höjd med sedan började han stanna helt i onödan och jag började tänka att antingen är något fel eller så får vi bakslag nu. Så Johanna, min tränare fick hoppa upp och rida lite och ta några språng på ett litet hinder, vilket han gjorde utan problem. Så jag hoppade upp igen och han hoppade. Så på söndagen tog jag fram några pytte hinder igen och då skrev jag tydligen på bloggen att "Han kan absolut inte vara skadad men däremot har vi lite komunikationsproblem"... Därefter kom tisdagens träning igen och till den hoppträningen skulle vi vara ute för första gången. Raspen kändes piggare än tidigare men återigen.. När hinerna blev kring en meter började han stanna. Jag fick rida 120% för att han skulle hoppa. Men eftersom att han var så pigg annars så tänkte jag att det antagligen var att vi fått bakslag med hjärnspöken. Eller inte vi, jag skyllde på mig.. Dessutom skulle vi tävla i slutet på den veckan och jag kände inte lägre att i var stabila.. Det kändes precis som när jag hade mitt självförtroende i botten. Men dumt nog for vi till Skellefteå på tävling ändå. Den tävlingen är det värsta jag varit med om. Jag vill inte riktigt återberätta allt för jag förstår inte hur jag kunde starta tre klasser utan att fatta. Men första dagen var han ändå ganska ok. Vi stannade ut oss men inte på något jätte konstigt sett.. (Tyckte jag då) Men däremot dagen efter gjorde han stopp efter stopp redan på framhoppnigen. Spelade ingen roll vad jag gjorde, han ville inte hoppa.. Så från Skellefteå åkte jag och mamma med riktigt ledsna miner. Antingen var han skadad eller så ville han inte hoppa längre. Men mina tankar hoppades ändå att han skulle han en liten skada, för man kan ju aldrig tvinga en häst att hoppa, vill den inte så vill den inte. 

På fredagen den 17 Maj fick vi tid hos vetrinären. Jag hade fortfarande gått och hoppats att det skulle vara en liten hälta, men som skulle vara bra på ett litet tag.. Och halt, ja det var han.. Boven i dramat var hans högra bakben. De ben som varit en "problemhov". Skrev aldrig så mycket om det tidigare men den hoven fick var aningen skrev och hovslagaren fick ibland komma nästan var fjärde vecka för att fixa till hoven..Kortfattat sagt! Att ha honom barfota gick inte heller. Men det tåls att säga att det aldrig var sånna problem att jag inte kunde rida, för då hade jag inte gjort det! Iallafall, Raspen blev behandlad och vi fick ett återbesök inbokat efter tre veckor. Eller vet ni, jag orkar inte skriva om alla återbesök. Men kan säga att mellan andra och tredje besöket väntade vi istället sex veckor och då gick jag med honom i en eller två veckor innan det, i 10-20 min.

 

Men till tredje besöket så tyckte hon att inte alls att han var bättre, snarare sämre. Men denna gång satt det inte i knät utan han såg tydligen brutalt stel ut i ländryggen. Han blev även röntgad denna gång men ingenting hittades. Vår vetrinär svarade ärligt att hon inte riktigt förstod men att hon tyckte vi sakta men säkert skulle sätta igång honom. Skulle det kännas minsta konstigt så skulle vi självklart höra av oss. Detta för att han var "gammal" och vilat rätt länge, så hon tänkte att det var därför han var så otroligt stel. Så jag gick med honon för hand några fler dagar inan jag hoppade upp på honom för första gången på tio veckor (detta var 23 juli). Minns den obeskrivliga känslan av att äntligen få sadla sin häst igen. Även om jag red i tio minuter så var lyckan enorm. Nästa lyckliga dag kom 29e Augusti. Första gången på 16 veckor som jag galopperade. Men den lyckan fick jag inte behålla länge. För den 4 September när jag skulle ta in honom från hagen, var det något som var på tok. Det kändes nästan direkt jag dök upp på stallplanen vid 22 på kvällen. Jag hör hästar springa och ser inte till Raspen som alltid brukar vänta vid hagöppningen. Tillslut kommer han fram och jag ser direkt att han är blockhalt men vägrar stanna. Han går och går medan jag ringer mamma och springer in efter en foderhink. Vad han blivit rädd för har jag ingen aning om men efter ett tag kom vetrinären. Hennes första tanke var hovbensfraktur så skon tog hon lös och satte på bandage. Dagen efter hade vi egentligen bokat tid med en equiterapeuten som förhoppnigsvis skulle hitta varför Raspen varit så stel.. Men istället blev det en akuttid på röntgen. Men väl där visade det sig att han var på tok för svullen för att dom skulle hitta något så vi fick återkomma en vecka senare. Boxvila tills dess..

 

Den 12 Septemer kom beskedet att han fått en ligamentskada och jag förstod inte alls innebörden med det. Men från den dagen var Raspen aldrig som innan. Han betedde sig som en dryg tonåring och hade inget tålamod alls. Han blev helt tokig av att boxvilan. Tillslut fick han gå i en liten hage men så hemskt mycket gladare kan jag väl inte påstå att han blev. Ett tag därefter började jag tyvärr se skillnad på hur han placerade sitt ben. Bakbenen stod inte längre pallarella. För juste, jag glömde säga att ligamentskadan såklart blev på det ben han varit halt på innan..

 

Efter iallfall 10 besök hos vetrinären (från 17 Maj), efter sju månader av skada, togs beslutet Raspen skulle aldrig bli bra och han klarade inte av att bara gå i hage. Hans beteende då var inte alls roligt att se.. Han mådde verkligen fruktansvärt dåligt.. Så den 10 December, efter två år, två månader och två dagar tillsammans, fick min allra bästa vän somna in. Ja fortfarande så fruktansvärt ledsen och så himla arg över att vi aldrig fick chansen att visa alla hur hårt vi slitit för att bli ett team. Men nu är det som det är och Raspen är där uppe med Mio. Jag vill inte dö, men den dagen jag gör det, kommer jag få träffa dom igen, det vet jag!