A reminder.
Har kopierat texten under från denna blogg. Hoppas att ni alla läser igenom!
"Hej på er. Hur mår ni? Jag ville bara säga en sak. Påminna lite. Så här kommer tre historier, baserade på sanning. Vi börjar med historia nummer ett då.
För femtio år sedan går en ung kvinna med vackra ögon tillsammans med en grupp människor nedför ett dike. De är tysta, nakna och har sällskap av fem soldater med vapen. Några meter bort står en fotograf och ser på. I gruppen syns, barn, unga, vuxna, gamla. Mödrar och fadrar, farmördrar, barnbarn, man och hustru. Den yngste pojken är inte äldre än sex år gammal. Han gråter tyst, och hans pappa lyfter upp honom i famnen för att trösta. Som på ett givet kommando börjar gruppen ta farväl av varandra. Syskon håller varandra i handen. Barn klamrar sig fast. Man och hustru delar ett kyss. Precis innan vakterna höjer vapnen och skjuter kastar den unga kvinnan en blick på fotografen, pekar på sig själv och säger "19 år"
Andra världkriget, som kanske många förstår. Men men. Vi lämnar det. Är ni fortfarande kvar? Bra. Nummer två:
En tjej i vår ålder, inte äldre än sexton år, åker till skolan en morgon, kanske ett år sedan från idag. Hon får i skolan höra om oroligheter omkring hennes kvarter, men det ska inte vara allvarligt. När hon återvänder hem har kriget rasat i hennes eget hem, och lämnat tre döda kroppar efter sig. Pappa och lillebror skjutna som hundar, mamma med magen uppskjuren för att ta död på det liv som inte ens börjat. Hon är ensam kvar, och har ingen stans att ta vägen. Ingenstans att vända sig. Inga skrivna regler, orginisationer, tydliga riktiglinjer att luta sig mot.
Still here? Historia nummer tre.
För nio dagar sedan festade en pojke i vår ålder med sina vänner. Precis sådär som vi kan göra. Dricka lite för mycket, snubbla lite, skratta högt, göra bort sig. Dansa, dricka mer, ta en cigg, dansa. Efter någon timme började killen bråka med sin flickvän. Skitbråk, egentligen. Ingenting viktigt. Ingenting man ens kommer ihåg. Han bestämmer sig för att dra hem, vad ska han göra här?, men hon ber honom stanna. Han säger att han ringer henne imorgon och så hoppar han upp på moppen, gasar och kör iväg. Någonstans påvägen hem kolliderar han med en lastbil som kör lite för fort. Han hamnar på sjukhus, och idag väcks han upp ur en medicinsk koma bara för att upptäcka att han har förlorat armar och ben.
Ikväll vill jag att du som läst detta droppar allt plugg, alla möten, alla planer. Gå för guds skull hem och krama om din familj. Spendera tid med den du älskar, säg sådant du skjutit upp att säga. Vi har alla problem. Vi har alla våra sorger. Men innan du somnar, sänd en tacksam tanke till stjärnorna för att du lever i en tidsålder där du inte blir skjuten för din ögonfärg. För att du kan säga vad du vill, tycka vad du vill, göra vad du vill. För att du lever i ett land där du kan vända dig till hundratuseltals människor, och 99% kommer att hjälpa dig utan att tveka. För att du har mat på bordet, kläder på kroppen, och en skola att gå till. Jag hoppas att du tackar stjärnorna för att du kan springa, gå och dansa, för att du kan kan höja dig mot himlen, skriva en uppsats och hålla den du älskar i dina armar, för att du just i denna sekund är välbehållen och hundra procent levande. Thats all. A small remider. Pussar"
