ett halvår..
Idag är det ett halv år sedan som vi besökte vetrinären för första gången med Raspen. Jag hade känt i cirka två veckor att något var galet men det var tävlingen i Skellefteå som verkligen pekade på att något var väldigt galet. Den var helt enkelt känslan som försvann men det var inget vi kunde se. Han var pigg men inte längre ärlig mot skänkeln. Men framförallt, han ville inte hoppa. Det är väldigt sorgligt att han fick visa mig detta med tre av tre uteslutningar i Skellefteå men så var det. Även om jag förstod så vägrade jag inse. Men när tävligen väl var över och vi hade bokat tid på kliniken, då ville jag att det skulle vara sant. Jag hoppades att han skulla ha en liten skada som hindrade honom. För annars hade vi haft ett annat problem - en hopphäst som helt plötsligt inte vill hoppa..
Att det skulle bli såhär, de trodde jag aldrig! För nu är det som sagt ett halv år sedan vi var in på kliniken för första gången. Sedan dess har vi varit där mer än en gång i månaden, i snitt. Först för ett ont bakknä och sedan en ligamentskada på samma ben, som troligtvis aldrig blir bra. Det gör så jävla ont att våran tävlingstid blev så otroligt kort. Först skulle jag lära mig rida storhäst, sedan skulle jag ta mig ur min mentala svacka, sedan fick vi ett halv år av ren lycka då allt bara flöt på så otroligt bra. Innan denna skada kom. Jag hoppas fortfarande på ett mirakel för jag vill inget annat än att komma ut på banan igen. Med honom. För vi blev tillslut ett team. Jag saknar känslan vi hade mer än allt. Allt. Den känslan. Den känslan...
