En längtan så stor!
Jag bara går och längtar tills jag får känna hans galopp igen. Tills jag får känna hans hoppgjädje och hans vilja att kämpa med mig. Vi som precis fått så himla mycket att funka, vi var så nära och allt kändes så overkligt bra. Men det var väl just det. Overkligt. För bra för att vara sant. "Det blir alltid som man tänkt sig". Jag gick ju bara och undrade hur allt kunde gå som på moln. Gick och väntade på något som skulle hända. Jag hade rätt. På några röda insåg jag att bästa tiden på året var förstörd. Vi som var så jäkla taggade, han och jag! Och jag hade rätt, de kunde inte gå så bra så länge. Jag tänker aldrig tro så mer. Det kan gå bra. Det är fan på tiden att jag också ska få lyckas. Så vi ska tillbaka på banan, starkare än någonsin och visa att vi kan! Detta får bara inte hända igen... Det gör för ont och det finns ingen glädje i en skadad häst. Inte ens för hästen som bara får äta gräs. För Raspen vill också träna och tävla. När jag ville så ville han. Nu vill jag ännu mer och jag tror han känner likadant! Så nu laddar vi för 2014. Det blir vårat år!
