"Vi var bara barn"
När jag vaknade var allt svart. Först trodde jag att det var det vanliga mörkret men strax därefter förstod jag att något täckte mitt ansikte. Jag skulle bara lyfta upp handen för att ta bort det, när jag upptäckte att mina händer var fastknutna. Jag börjar skrika på hjälp men hejdar mig snabbt. Vill jag att någon ska hjälpa mig? Vem är det som kommer om jag skriker?. Så jag börjar kämpa för att få upp snörorna runt armarna. Kämpar länge och tillslut ger knuten med sig och jag kan plocka bort, det som visar sig vara en sopsäck, från mitt huvud. Jag är i ett tomt rum av betong. Inga möbler, men ett litet fönster. Sedan ser jag dörren bakom mig. En stor glipa syns under dörren och jag ser att någon står utanför. Ska jag ropa? Tillslut känner jag igen skorna och förstår var jag är. Jag ropar försiktigt och frågar om hjälp. För skorna, dom tillhör flickan med den röda fina klänningen. Hon sa att hon väntat på att jag skulle ha vaknat upp från slaget jag fått i huvudet. Den smärtan kände jag inte förrän då. Men det var inget jag tänkt på. "Hjälp mig ut" sa jag lite försiktigt. Hon svarade med en ännu tystare röst. "Du måste lyssna noga nu. Jag kan släppa ut dig. Men så fort den här dörren öppnas så kommer en timer börja ticka. Jag vet inte hur länge den tickar men om vi inte tar oss ut innan så dör vi här. Elin.. Då smäller en bomb". Jag hamnade i chock. Men den fanns inget annat. Jag måste ut! Flickan stoppade in nyckeln i låset och vred sakta om. Sedan räknade hon till tre.
Dörren öppnades och sedan gick allt fort. Hon tog tag i mig och vi sprang. Ut genom en korridor, upp för en trappa och ut genom huset. Då såg vi stugan som låg bara några meter från huset.... Det var där jag påmindes igen. Den andra pojken. Flickans bror. "Vi måste hjälpa honom ut Elin. Du måste hjälpa mig. Han bråkade med pappa igår.." Ja herre gud, det var pappan. Det var pappan som slog mig i huvudet. Deras egen pappa som behandlade dem så. Oss. Vi var bara barn. Som vilka fångar som helst. Uppenbarligen var vi alla tre så lite värda att om jag tog mig ut så skulle hela huset sprängas i luften.. Varför, det vet jag inte! "Pappa låste in honom, vi måste dit!.. Vi sprang över gräset och slet med låset i panik om att få upp låset.
Men sedan blev allt svart och jag vaknade upp i min egen säng. Tillsammans med väldens finaste pojkvän. Med världens finaste bror och mamma o pappa, i rummen brevid.
Johanna
Fyfan vilken dröm... Men Elin, du är sjukt bra på att skriva!! Du borde forsätta med:)
Svar:
Elin Magnusson
