Det är känslan som räknas!

När jag red Mio hände det aldrig att jag sa: "jag hittade inget avstånd". Jag räknade aldrig galoppsprång mellan hinder utan i mitt huvud fanns bara "Har jag rätt tempo blir det rätt, ju fortare dessto bättre". Visst kunde det funka rätt bra och kanske är det så man ska rida ponny? Men det känns inte inte lika bra som nu., att verkligen känna att man kommer rätt. Visst handlar det ofta, för mig, om att jag tappar galoppen. Jag kommer ju knappast alltid bra. Men nu handlar det mer om att bibehålla en kvickare galopp  än att gasa på och låta hästen hoppa. Vi ska ju göra det tillsammans och inget annat. Det kändes mer som en chansning än något annat under Mio tiden. Med detta vill jag inte säga att det har något med tränaren att göra. För så här kan jag tycka att det är allmänt inom ponny och jag vet att det finns folk som håller med mig. 
 
Fast nu vill jag bara prata för mig själv och inte för alla. För det är mer att jag vuxit som person inom ridningen. Sedan jag började rida storhäst så kändes det mer seriöst, mer allvarligt. Jag gillar det för jag har aldrig varit den här gasa,gasa tjejen. Det funkar inte för mig, jag blir bara stressad själv och behöver ta långa kliv till att kunna rida i ett högre tempo. Jag vill inte vinna, jag vill prestera och rida på känslan! Jag har verkligen min nuvarande tränare att tacka! Red för Johanna med Mio också (i slutet), men jag tog det inte lika allvarligt. Det här med att verkligen lära sig hur man ska rida. Jag lyssnade nog inte lika bra som nu. Jag har alltid brunnit för hoppningen och hästar överhuvudtaget, men aldrig har jag varit såhär intresserad av att verkligen lära mig mer! Det är inte förrän nu jag läser massa tips, googlar osv. Just för att jag vill veta och lära mig mer mer mer!
 
Jag älskar orden Agnes skrev i sin blogg. "Enda gången vi backar, är när vi tar sats." Jag tänker inte säga att allt kommer att gå felfritt nu bara för att jag gick en felfri runda senaste tävligen vi får ju inte glömma att jag hade åtta fel i klassen innan. Men jag tänker säga att i somras backade vi verkligen ordentligt! Men jäklar vad vi tog sats. I somras sa jag till Johanna "Nu måste jag bara kunna lita på mig själv igen för ingenting funkar, ingenting!" Så jag hoppade hinder på ca 70cm i flera veckor och inte föränn nu ligger hinderna på tävlingshöjden igen. Jag har en helt annan känsla, mest i mig själv. Tack vare att Johanna verkligen lyssnat på mig och hjälpt mig så enormt och tagit det i långa kliv, långsam takt. Men det gör ju också att min häst börjat tro på mig lite mer. Även om han är tydlig med att inte göra mer än jag säger så börjar han nog förstå att jag faktiskt vill det här igen. I somras grät jag varje jäkla vecka för att jag kände att jag kan ingenting, jag är så dålig, nu fan ger jag upp!
 
Vi kommer backa fler gånger. Om och om igen! Men vi lär av våra misstag. Vi behöver motgångar för att inse medgångarna. Det gäller bara att aldrig gömma sig och ge upp. Iställer får vi backa och ta sats. Ta ett så stort ste tillbakka som det behövs, för att sedan ta ett ännu större steg framåt!
 

 
 
 
 



Kom ihåg mig?