3 underbara år ♥, varning för långt inlägg..
Ja tänka sig hur fort tiden går. För exakt tre år sedan, 26 januari 2008, lämnade Sanna över Mio till mig. Hade ju även en cpstörd foderhäst då som bara ville ha av mig. Jag var så himla glad över att änligen få en egen, börja på riktigt med det jag ville. Höll på i stallet länge och väntade,längtade och ville att tiden skulle rinna snabbare. Det var väldigt halkigt ute och jag minns att dem inte tog sig upp i backen som är precis innan stallet. Han fick lastas av i backen och sedan stod vi och kollade på honom en stund i hagen.Vi åkte där efter hem till oss. Jag och en kompis skulle senare på kvällen ha ett kalas. Vi fyllde 13 och skulle ha dra ihop några kompisar. Så jag fick hoppa emellan att göra iordning för det ute i lokalen och springa in ibland för där skrevs det kontrakt. Hade väldigt dåligt samvete för att jag inte kunde vara med hela tiden, men kvällen var ju planerad tidigare. För helt plötsligt blev jag med häst!
Första året med Mio flöt på som jag vet inte vad. Vi kom sällan hem utan rosett. Mest minns jag den nationella tävlingen på Hippo. Jag hoppade en LA (1m) och det var mer än 30 ekipage. Jag var väldigt nervös och i omhoppningen var det även en tre kombination. Jag gick in på banan och ställde inga krav. Mio ställde upp för mig så otroligt mycket i slutet då jag blev trött. Vem kunde då tro att våran tid skulle leda till vinst. Tårarna kom, shit dom kommer visst nu också..! På den helgen blev vi kvalade till MSV (medel svår). Men jag kände att jag behövde bli bättre själv. Sagt och gjort men då började även Mio ställa högre krav på mig.
Andra året blev värre. Det startade bra men Mio blev sedan halt.. Jag fick ställa in stora delar av tävlingsäsongen vilket gjorde mig väldigt deppad. Men vi kom sedan tillbaka efteråt och skulle göra vårat tredje år. Vilket är det nydligaste. Vi har haft ett ganska jobbigt år. Jag har haft väldigt höga förväntningar. Ville hoppa MSV och forstätta som det första året men med bättre ridning osv. Men det gick sällan så bra. På träningar däremot gick det som aldrig förr, jag och Mio hittade verkligen varandra och allt kändes enkelt. Men ute på tävling kom nerverna fram och vi nitade. Fast sedan kom ju vindeltävlingen då vi blev placerade i tre av tre klasser och allt kändes genast mycket bättre, helgen efter gick det också rätt bra och vi vann ju med laget. Sista tävligen på året så började första klassen jätte bra. Tills hinder nummer 7 så då vi tappade fart av underlaget och Mio fick inget läge att hoppa. Jag tog hindret utan honom. Resten av helgen gick uselt.
Det här gjorde mig jätte ledsen, några av er kanske minns? Jag gav nästan upp. Men i vinter har vi vilat upp oss väldigt mycket. Vi ska nu träna lugnt men ordentligt. Jag och mamma har bestämmt att fara och tävla så mycket som det går. Där med har jag bestämmt att jag ska släppa tankarna och inte tänka så mycket. Jag ska göra mitt bästa. Nu måste vi båda bara hålla oss friska.
En dag kommer jag måsta släppa taget hur jobbigt det än är, men.. okej kan inte skriva mer om det. Mio har lärt mig så mycket mer än ni någonsin anar. Att han var en läromästare förstod jag men som menades med det förstod jag inte förrän nu..
Om det gick skulle du vara min förevigt..
tur att det inte är slut än!!
Första året med Mio flöt på som jag vet inte vad. Vi kom sällan hem utan rosett. Mest minns jag den nationella tävlingen på Hippo. Jag hoppade en LA (1m) och det var mer än 30 ekipage. Jag var väldigt nervös och i omhoppningen var det även en tre kombination. Jag gick in på banan och ställde inga krav. Mio ställde upp för mig så otroligt mycket i slutet då jag blev trött. Vem kunde då tro att våran tid skulle leda till vinst. Tårarna kom, shit dom kommer visst nu också..! På den helgen blev vi kvalade till MSV (medel svår). Men jag kände att jag behövde bli bättre själv. Sagt och gjort men då började även Mio ställa högre krav på mig.
Andra året blev värre. Det startade bra men Mio blev sedan halt.. Jag fick ställa in stora delar av tävlingsäsongen vilket gjorde mig väldigt deppad. Men vi kom sedan tillbaka efteråt och skulle göra vårat tredje år. Vilket är det nydligaste. Vi har haft ett ganska jobbigt år. Jag har haft väldigt höga förväntningar. Ville hoppa MSV och forstätta som det första året men med bättre ridning osv. Men det gick sällan så bra. På träningar däremot gick det som aldrig förr, jag och Mio hittade verkligen varandra och allt kändes enkelt. Men ute på tävling kom nerverna fram och vi nitade. Fast sedan kom ju vindeltävlingen då vi blev placerade i tre av tre klasser och allt kändes genast mycket bättre, helgen efter gick det också rätt bra och vi vann ju med laget. Sista tävligen på året så började första klassen jätte bra. Tills hinder nummer 7 så då vi tappade fart av underlaget och Mio fick inget läge att hoppa. Jag tog hindret utan honom. Resten av helgen gick uselt.
Det här gjorde mig jätte ledsen, några av er kanske minns? Jag gav nästan upp. Men i vinter har vi vilat upp oss väldigt mycket. Vi ska nu träna lugnt men ordentligt. Jag och mamma har bestämmt att fara och tävla så mycket som det går. Där med har jag bestämmt att jag ska släppa tankarna och inte tänka så mycket. Jag ska göra mitt bästa. Nu måste vi båda bara hålla oss friska.
En dag kommer jag måsta släppa taget hur jobbigt det än är, men.. okej kan inte skriva mer om det. Mio har lärt mig så mycket mer än ni någonsin anar. Att han var en läromästare förstod jag men som menades med det förstod jag inte förrän nu..
Om det gick skulle du vara min förevigt..
tur att det inte är slut än!!
Sanna
Jag ångrar aldrig att jag sålde Mio till er. Jag fick ju välja mellan er och en annan familj men ångrar inte en sekund att du fick ta honom. Han är världens finaste och du likaså med honom. Ni passar otroligt bra tillsammans även om ni haft era motgångar såsom alla ekipage har någon gång. Du måste bara försöka släppa alla krav för det ska inte finnas några, försök bara ha roligt dina sista år på ponny!
Fint skrivet i slutet :) Ni är så fina tillsammans! Du ska vara jätteglad över att du inte har blivit för lång för honom! Önskar jag vore en deci kortare. Dock räddar Madde det hela med att vara en jätteponny haha! Det jag ville komma till var att du kommer ju kunna rida honom i många, många år till om det vore så :)(y)
han är så fiiiiiiin lillbubben!
